Varberg ToR #3

Vi var alltså åtminstone en halvtimme sena när vi åkte från Varberg. Det var ganska varmt ute (ett par plusgrader…), men eftersom vi inte hade fördelen att åka på dagen den här gången var vi tvungna att ta det extra lugnt på småvägarna mot Borås.

Vi tog samma laddstation som vi tagit på vägen ner och allt gick egentligen enligt plan, men på Max i Jönköping, medan bilen laddade och vi fyllde på med energi, kunde vi konstatera att vi inte skulle hinna till bussen. Vi hade helt enkelt inte lyckats köra in den halvtimme vi förlorat i starten och laddningarna hade inte nått samma bra resultat som på vägen ner.

Så det var det, utmaningen förlorad. Anna fick ta in på hotell i Nyköping och jag och Robert var inte hemma förrän framåt två på natten. (Vilket i och för sig varit planen redan från början, men vi hade hoppats på en seger på vägen…)

Trots det bidrog resan med en hel del lärdom. En av de främsta anledningarna till att laddningen gick långsammare än den kunde ha gjort, eller åtminstone den rimligaste förklaringen vi kunde komma på, var helt enkelt kylan. Medan vi åkte norrut så sjönk temperaturen och det sista laddstoppet (Nyköping) tog nästan en halvtimme mer än vi räknat med. Att köra på motorväg räcker helt enkelt inte för att hålla batteriet varmt nog för att komma upp i optimal prestanda.

Väl framme i Stockholm började också resan som bidrog till det tomma batteri jag skrivit om tidigare, och även den visade väldigt tydligt på något: det verkar som att kyla gör att man kommer längst med EXTREM eco-driving (jag körde med fläktar, radio och alla typer av värme av, aldrig över 30km/h de sista kilometrarna) eller relativt aggressiv motorvägskörning.

Så trots att vi inte hann fram så fort som vi trodde så var jag ändå nöjd. Laddningarna hade totalt kostat runt 200kr eftersom vi laddat vid snabba laddstationer (alltså strax under 0,2kr/km) och jag hade lärt mig massor om hur elbilar fungerar på vintern.

Något som var ännu tydligare nu än i somras var dock hur tråkiga platser laddarna ofta blivit tilldelade – det finns jättefina rastplatser att ladda vid, men där finns det inga laddare.

Varberg ToR #2

När vi lämnade Nyköping var vi ungefär en halvtimme sena. Men med cykel och tre personer inpackade i bilen kändes det inte så farligt. Temperaturen började sjunka något men hämtade sig efter ett tag igen.

För att spara el genom minskat luftmotstånd hade vi tagit av hjulen på cykeln, något som skulle visa sig ge oanade konsekvenser senare (cliffhanger!). Men på det stora hela låg vi förvånansvärt mycket i fas med det bästa möjliga scenariot. Vi åt lunch medan vi laddade i Linköping, frös och FaceTimeade medan vi fyllde på el vid vattnet i Jönköping och shoppade snacks vid det sista stoppet i Borås.

Zoen vi åker runt i kan inte snabbladdas. Ingen version av Zoen har snabbladdning på samma sätt som till exempel Tesla eller Nissan har, men det finns en motorvariant som är något snabbare när man laddar vid en station som kan ge 43kw, men vi har istället varianten som går att köra lite längre. (En överskådlig jämförelse av de olika versionerna finns här: https://pushevs.com/2016/12/17/renault-zoe-charging-time-efficiency/)

Clever var bäst på att leverera 43kw-laddning till ett pris som funkade för oss utan snabbladdning, men det är också det enda nätverket där det inte går att starta laddningen direkt från appen. Man får istället köpa ett kort på en mack och välja mellan att ha det som ”kontantkort” eller knutet till en faktura. Mer om det senare!

Trots det kändes det som att det fanns en tydlig skillnad i att ladda vid 43kw- och 22kw-stationer, förmodligen beroende på placebo. För att göra det hela så enkelt och smidigt som möjligt valde vi att försöka hitta 43kw-laddare så ofta som möjligt, och det blev rätt tydligt att Clever (ingen koppling till oss!) var bäst på att leverera just det till samma pris längs hela sträckan. Det fanns såklart andra också men eftersom de verkade ta betalt per minut (till skillnad från Clever som tar betalt per kWh) springer kostnaden iväg rätt fort om det inte går att snabbladda.

En sista paus i Borås.
Notera cykeln som saknar hjul: en väsentlig skillnad mot hur vi åkte runt i somras.

Medan vi väntade på den sista påfyllningen i Borås gjorde jag lite snabb huvudräkning och kom fram till att det fanns en tydlig skillnad i laddtid som berodde på om vi kört snabbt och utan att ha eco-läget på eller om vi försökt spara el precis innan: ju mer aggressivt vi kört, desto snabbare gick det att ladda.

Vi kom fram till Varberg med drygt 10% kvar i batteriet och hittade efter lite letande det eluttag som utlovats av lägenhetshotellet där vi skulle bo.

Så trots att vi var framme senare än vi trodde att vi skulle vara var vi (åtminstone jag!) rätt optimistiska. Det hade gått snabbare att köra än jag trodde, trots att det fortfarande gick lite långsammare än i mitt drömscenario. När vi tittade på siffrorna igen så såg det verkligen ut att finnas en chans att vi skulle hinna till Nyköping innan klockan 22.00 dagen efter och att Anna därmed skulle hinna med sin buss och allt skulle vara frid och fröjd. Om vi bara skulle lyckas komma iväg i tid…

Sommarens sista sol i elbilslandet

När vi rullade ombord på gotlandsfärjan kändes det: jag hade semester. Trots värmen blev det inte så mycket ledighet förrän nu i augusti, men det gjorde egentligen inte så mycket. Cyklarna var med och bilen var i stort sett fulladdad, och jag såg ungefär lika mycket fram emot att cykla genom ett öde semesterparadis som att se hur Gotland är för elbilister.

I teorin är Gotland nämligen perfekt anpassat för elbilar: det finns inga motorvägar så hastigheten är sällan över 90 km/h, backarna är få och antalet lägenhetshus där man inte kan ladda i anslutning till en bostad är väldigt lågt.

Vi lät laddaren hänga vid huset så att det bara var att koppla in så fort vi parkerade.

Den första glada överraskningen var att huset vi hyrt lämpade sig alldeles utmärkt för att ladda på tomten. När vi kom fram med ungefär 20% laddning kvar tyckte bilen att det skulle ta runt 22 timmar att ladda fullt, eftersom den inte fick så mycket ström från uttaget. Det gick dock nästan alltid snabbare i verkligheten.

Ett fåtal gånger blev vi tvungna att ladda på andra platser än vid huset, som när vi körde ner till Djupvik och Klinte för att cykla längst Ekstakusten och passade på att åka runt lite i området. På vägen hem planerade vi in en middag i Visby, parkerade vid en laddstation och hade en trevlig kväll. När vi kom tillbaka var laddningen på 100% och allt var frid och fröjd.

På Gangvide farm hittade vi en till Zoe! 

Andra gånger trodde vi att vi skulle behöva ladda mer än vi faktiskt behövde, som när vi åkte ner till När för att gå på Energiexpo och stannade i Kattahammarsvik och Herrvik på vägen hem. De tio minuters laddning vi fick in vid en snabbladdare utanför ICA i Fårösund på vägen tillbaka räckte för att vi skulle ha 7-8 mils räckvidd kvar när vi kom fram till huset. Vi trodde att det skulle krävas åtminstone en halvtimme.

Kvällstur vid Lauters raukområde. Ofantligt fint. 

Nästa häftiga grej (som egentligen bara var en bonus) var hur otroligt framtid det kändes att susa fram genom alla de sagolika landskapen, helt tyst och utan utsläpp. Det kändes helt enkelt lite bättre.

Det som var allra mest märkbart var dock än en gång kostnaden. Vi körde i runda slängar 60 mil utspritt över en vecka. Den totala kostnaden för drivmedel: 83 kronor + växel. (Vi kvittade fri laddning vid huset mot en 50-lapp av hyran.) De 83 kronorna drog vi på oss när vi laddade vid diverse snabbladdare. Allt som oftast fanns det ett uttag för elbil som inte kostade något alls.

Och trots den låga kostnaden för drivmedel löpte vi aldrig någon risk att inte komma fram. Tio minuter eller en kvart vid en snabbladdare då och då räckte för att hålla oss vid, eller bara strax under, 100km-strecket i räckvidd när vi kom tillbaka till huset på Fårö. Och då inräknat att vi kunde ha värme/AC på i väntan på färjan till skillnad från alla andra som var tvungna att stänga av motorer för att inte stå på tomgång…

Mattias Goldmann: Det är ingen match längre!

Jag avundas dem som skaffar elbil nu. Så lätt det har blivit, på så kort tid. Sommaren 2011 körde jag Elbilsrekordet Ystad-Haparanda med elbil; bara sju år sen men en hel evighet sen om man jämför vad som fanns då med läget nu.

Bilen först. En Citroën C-Zero, som vi då skrev att den ”uppfyller högt ställda krav på komfort, säkerhet och prestanda, med en räckvidd på upp till 150 km”. Nu framstår den som en elbilarnas veteranbil; den som skaffar elbil nu kan räkna med tredubbla räckvidden (för i verkligheten kom man inte längre än tio mil med Cittran), har god plats för fem istället för knappt för fyra, och all modern säkerhetsutrustning.

Mattias Goldmann under elbilsrekordet 2011

 

Laddningen sen. 2011 invigde vi med Elbilsrekordet den första publika snabbladdaren i Sverige, hos Jämtkraft i Östersund. Det fanns också en på Arlanda, men den var nästan alltid trasig och dessutom bara till för den enda eldrivna taxibil som Taxi 020 hade under en tid. Nu finns det över 300 snabbladdare i Sverige, där man på den tid det tar att dricka en kopp kaffe eller käka en burgare har fyllda batterier igen. Vanliga laddare finns det nu ungefär 5000, nästan dubbelt så många som det finns bensinmackar. Därutöver finns det oräkneliga laddplatser i form av eluttag; det var så vi tog oss till Haparanda 2011 och det fortsätter att vara elbilens unika fördel; varhelst det finns ett uttag kan du ha full tank på morgonen. Eller som någon sade till mig i Moskosel utanför Arvidsjaur; ”sista macken har de stängt, men sista eluttaget har de inte tagit från oss”.

 

Pengarna därefter. Den lilla el-Citroënen och de nästan identiska elbilarna från Mitsubishi och Peugeot kostade 360 000 kronor, för sju år sen. Man fick drygt fyra stycken av Citroëns lite större , starkare, snabbare, rymligare, komfortablare, bensindrivna C1 för samma pengar. Nu hittar jag Elbilsrekordets C-Zero för 70 000 kronor med bara ett par tusen mil på mätaren – bara värdeminskningen har kostat ägaren ungefär hundra kronor per mil! Så går det när teknikutvecklingen är snabb; de nya elbilarna är inte bara mycket bättre utan har också blivit mycket billigare. Den som köper en Nissan Leaf, Miljöbästa Bil 2018, eller #Ettårpåel:s Renault Zoe betalar bara några tiotusenlappar extra jämfört med motsvarande bensinbil, och kan realistiskt köra in merkostnaden eftersom elen är så billig per mil och andrahandsvärdet nu börjar bli bättre.

2013 körde Mattias Goldmann en Nissan Leaf istället

Frågorna till sist. Elbilsrekordet var tidigt ute. Vi körde inte raka vägen till Haparanda utan lät resan bli 450 mil enkel väg för att så många kommunpolitiker, journalister och företagare som möjligt skulle få köra bilen. För de allra flesta var det första gången de testade att köra på el. Reaktionen var alltid de samma, i fem steg:

  1. Hur startar man motorn? Svar: den är redan igång, men låter inget
  2. Oj vad snabb! Svar: Ja, el ger full effekt direkt – du slår allt vid rödljuset
  3. Så dyr den är. Svar: Ja, men någon måste gå före i omställningen så att priset sjunker
  4. Hur laddar man? Svar: Varhelst du hittar ett uttag, på morgonen är bilen full!
  5. Men bara tio mils räckvidd, det duger inte. Svar: Jodå du kan snabbladda – fast bara på två ställen i hela Sverige

 

Nu är det andra tider. #Ettårpåel kommer säkert att få samma frågor om räckvidd, pris, andrahandsvärde, hur man laddar och mycket annat som vi känner igen från 2011 års rekordresa. Men svaren är helt annorlunda. Det kan vi tacka pionjärerna för – inte så mycket vi som körde till Haparanda, utan alla som skaffade en elbil redan då, medan kalkylen inte riktigt höll och motargumenten egentligen var för många och för starka. Tack vare dem är det nu nästan löjligt enkelt att byta till avgasfri bilism. I alla fall om man jämför med uråldriga 2011 års verklighet.

 

Mattias Goldmann är VD på Tankesmedjan Fores och driver 2030-sekretariatet. Han är också ettårpåels första gästskribent! Om du har några frågor når du honom på mattias.goldmann@fores.se

Surret när jag kör är ljudet av nollutsläpp

Resan till och från Köpenhamn blev lång. Den tog också längre tid för att den genomfördes med elbil istället för en fossildriven bil, så jag kände ett behov av uppmuntran. Och medan balansen mellan hastighet och räckvidd i bilen kan få mig att sucka så slutade den här lilla faktasamlings-sessionen med ett brett leende.

Energimyndigheten har ansvar för att hålla koll på hur mycket koldioxid olika typer av bränslen och drivmedel producerar. Sidan miljofordon.se har tagit fram ett litet verktyg för att beräkna utsläpp per kilometer, baserat på energimyndighetens data.

Kalkylen tar hänsyn till en rad saker och utelämnar vissa andra, så den är inte helt felfri. Men den kan ge en ganska tydlig fingervisning:

En ungefärlig uträkning av utsläppen till och från Köpenhamn. Bilen förbrukade ungefär 1,5kWh per mil, och jag höftade till med förbrukning på 0,7l/mil för bensin, 0,6l/mil för diesel och 1,2l/mil för E85.

Först och främst tyckte jag att det var kul att se den markanta skillnaden i utsläpp och pris. Men mittenkolumnen, Energianvändning, är också superspännande.

Det finns lite olika sätt att räkna på men enligt E-mobility.se så har bilar med vanliga förbränningsmotorer en verkningsgrad på ungefär 18%. Det betyder att hur man än gör så går det inte att utnyttja mer än 18% av energin i bränslet för framåtdrift. Smaka på den. Det betyder att ungefär 7,3 liter av bensinen i exemplet ovan hade gått åt till faktiskt körning. 33,3 hade gått åt till att göra ljud, värme och ljus. (Om du har koll på mer utförliga siffror rörande verkningsgrad så får du mer än gärna dela med dig! Det verkar vara kunskap som fastnat inom akademin, och jag tycker att den borde släppas fri.)

Och det är precis det här som gör att jag fortsätter bli förvånad när folk väljer att köpa traditionella fossildrivna bilar för att köra dem på bränslena de är avsedda för. Utöver klimatpåverkan är de liksom både dyrare att köra, sämre för miljön och helt otroligt ineffektiva.

Men jag vill passa på att poängtera att jag är helt och hållet öppen för argument, så om du har frågor eller tankar så hör gärna av dig!

 

Utöver det här med kostnader och utsläpp slogs både jag och chaufför nummer två av en helt annan grej när vi kom fram, både till Köpenhamn och hemma i Stockholm.

Du som läser det här kanske aldrig har kört bil en längre sträcka. Jag har det. Alldeles för många gånger. Varje gång händer samma sak när jag kommer fram: jag är helt sprallig i kroppen och känner mig inte hungrig trots att jag har slut på energi för att jag suttit stilla hela dagen, och värst av allt är att jag samtidigt är helt och totalt slutkörd i huvudet.

Efter tolv timmar i Zoen så var ingen av oss egentligen särskilt trött, annat än det som kommer av stillasittande.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka och enades om att en av de mest troliga förklaringarna är att det låter så otroligt mycket mindre i en elbil. Visst, man hör fortfarande vindbrus och däcken mot vägbanan, men det där lågmälda brummandet är såklart borta.

Till ett kommande inlägg tänker jag testa ljudnivå i Zoen och en annan bil för att jämföra, så stay tuned angående det.

Till dess får ni hålla till godo med detta:

Debrief

Typ 12 timmar, så lång tid tar det att köra Zoe från Köpenhamn till Stockholm via Helsingborg. Av de 12 timmarna var ungefär 2 effektiv laddtid.

När vi parkerar hemma är vi båda rätt slitna, och bilen tycker att den har ungefär 30 km kvar att ge. Det är ändå rätt bra, med tanke på att våra laddstopp uppgick till tre: typ 45 minuter i Ljungby, ungefär en halvtimme i Jönköping och trekvart till i Norrköping.

Vi råkade dessutom ut för både sega och ganska roliga överraskningar.

I Ljungby hittade vi av en slump en laddstation på en parkeringsplats utanför Lidl. Det var en snabbladdare, alltså en som kan ge massor av ström till vissa bilar, och som dessutom verkade drivas av ett gäng solcellspaneler. Bäst av allt: laddningen var gratis.

Vi handlade lite och tog en picknick vid ett vattendrag medan bilen fick fylla på reserverna.

I Jönköping hittade vi en station på en bensinmack igen, och det blev samma visa som på vägen ner. Vi promenerade i rätt trista omgivningar och åt en glass innan vi hoppade in i AC-kylan igen (damn Sweden, u hot! I Köpenhamn var det ungefär 21° när vi åkte. Pausen i Jönköping togs i 29-gradig hetta.) och åkte vidare.

Norrköping däremot, fick IG.

Vi hittade en laddstation, som i och för sig var gratis, men som gav oss typ hälften av strömstyrkan vi hade fått i Jönköping och dessutom i ett parkeringshus som var öppet till 20.00. Vi parkerade typ 19.06. Rask promenad till första bästa öppna matställe, slänga i sig mat och rusa tillbaka för att hinna köra ut klockan 19.58.

Till vår förvåning hade den lelle bilen hunnit få upp tillräckligt räckvidd för att ta oss hela vägen hem, dock med en marginal på typ 8 km.

Kallsvettiga aktiverade vi våra allra vassaste eco-driving-skills och satte av hemåt.

Så med en ganska lång eldriven roadtrip under bältet vill jag summera den med hjälp av ett citat från chaufför nr 2:

”Alltså man måste verkligen, VERKLIGEN planera när man kör elbil.”

En biljett ett par år framåt i tiden, tack!

”När jag var ung förstår du, då var man tvungen att använda flera olika appar, flera olika! Och man var tvungen att pausa för att ladda flera gånger om man skulle på långresa. Kan du tänka dig va?”

– Robin Vetter i konversation med oförstående barnbarn, november 2068

Är det där framtiden som skymtar på horisonten? Nej, det är bara Danmark. Men man kan känna elektronernas frihet på håll.

Att man frågar hur ofta man behöver ladda är i sig inte så konstigt. Vi är vana vid att behöva ladda smartphones, bärbara datorer och alla möjliga andra prylar mest hela tiden. Tankning är något annat. Vi har lärt oss att tanka när det börjar närma sig tomt, och att det går på ett kick. Så frågan ”hur ofta måste du tanka?” känns ganska sällsynt. Men jag UTGÅR ifrån att de första fossilbilsägarna fick samma eller liknande frågor. Räckvidd är ju liksom inte nytt, det är bara att vi löst det på ett annat sätt hittills.

Så när vi måste stanna mellan Jönköping och Helsingborg för att det inte verkar finnas några laddstolpar efter Värnamo känns det som att det här med elbil är ett pussel som man börjat lägga men som inte ens är halvfärdigt. Och när vi ett par timmar senare rullar ombord på en eldriven (sic!) färja för överfarten till Danmark känns det nästan som att infrastrukturen skrattat åt oss.

Vi inser rätt fort att laddstationsläget är annorlunda på andra sidan, och när vi kommer till Köpenhamn och hittar en laddstolpe på gatan som betalas genom EasyParks app, som jag redan har installerat för att betala parkering i Stockholm, känns det som att vi åkt på besök till framtiden.

Att det dessutom verkar vara så att man betalar ett par öre extra per kilowattimme och istället slipper betala parkeringsavgift överväger jag i ungefär 3 sekunder att utvandra.

Sen hyr vi cyklar genom en app och låser upp dem med bluetooth och jag är så pass fascinerad att jag blir mörkrädd och längtar hem.

El – fossilt, 0 – 1

Jag kan ha tagit mig vatten över huvudet.

Som en första resa bestämde jag mig för att packa in mig själv+1 i Zoen och köra mot Köpenhamn. ”Det blir kul, vi får testa att planera laddning och allt sånt där” tänkte jag. Det fick vi.

När vi efter en natt i tält utanför Oxelösund (rekommenderas i och för sig varmt! Kom ihåg varma kläder.) svänger in vid en bensinmack strax söder om Nyköping och kopplar in oss i en laddare fattar jag att det kommer ta längre tid än jag räknat med. Det paradoxala i att behöva svänga in med en elbil på en bensinmack, och behöva stanna längre än alla andra känns också som en mental uppförsbacke. Det är också första gången jag på riktigt fattar hur tråkig en bensinmack faktiskt är: de trötta borden bakom butiksbyggnaden går knappt att använda eftersom folk i åratal verkar ha missat att det finns alldeles utmärkta toaletter inne på macken och istället känt sig nödgade att besöka ”skogen” (alltså den motorvägsnära, döende och till synes laglösa dunge som markerar gränsen mellan bensinmackens ansvarsområde och motorvägen som ligger bakom.).

Ett SNÄLLT utsnitt av en av de tråkigaste platserna i världen. Och min främsta fråga är egentligen varför man inte bara ställt eventuella laddstolpar här.

Det slår mig också att det är totalt omöjligt att fatta hur man ska göra när man vill ladda så snabbt som möjligt. Det finns en laddstation vid McDonalds, som drivs av ett företag som inte är McDonalds (minns ej vilket). Sen finns det en som ser exakt likadan ut, 20 meter bort, på macken. Den drivs av ett annat företag. De verkar ha olika strömstyrkor, och den ena tar betalt per kilowattimme och den andra per minut.

I vetenskapens namn kör vi en stund på båda. När vi åker därifrån, typ en timme efter att vi svängt in, har vi betalat ungefär lika mycket i bägge laddstolparna, men fått dubbelt så mycket laddning från en av dem. Dessutom har vi behövt använda två olika (?) appar, och lika många (!) olika användarkonton.

Vi rullar vidare mot Köpenhamn, något modfällda men ”vi har åtminstone inte släppt ut så mycket koldioxid.”…