Surret när jag kör är ljudet av nollutsläpp

Resan till och från Köpenhamn blev lång. Den tog också längre tid för att den genomfördes med elbil istället för en fossildriven bil, så jag kände ett behov av uppmuntran. Och medan balansen mellan hastighet och räckvidd i bilen kan få mig att sucka så slutade den här lilla faktasamlings-sessionen med ett brett leende.

Energimyndigheten har ansvar för att hålla koll på hur mycket koldioxid olika typer av bränslen och drivmedel producerar. Sidan miljofordon.se har tagit fram ett litet verktyg för att beräkna utsläpp per kilometer, baserat på energimyndighetens data.

Kalkylen tar hänsyn till en rad saker och utelämnar vissa andra, så den är inte helt felfri. Men den kan ge en ganska tydlig fingervisning:

En ungefärlig uträkning av utsläppen till och från Köpenhamn. Bilen förbrukade ungefär 1,5kWh per mil, och jag höftade till med förbrukning på 0,7l/mil för bensin, 0,6l/mil för diesel och 1,2l/mil för E85.

Först och främst tyckte jag att det var kul att se den markanta skillnaden i utsläpp och pris. Men mittenkolumnen, Energianvändning, är också superspännande.

Det finns lite olika sätt att räkna på men enligt E-mobility.se så har bilar med vanliga förbränningsmotorer en verkningsgrad på ungefär 18%. Det betyder att hur man än gör så går det inte att utnyttja mer än 18% av energin i bränslet för framåtdrift. Smaka på den. Det betyder att ungefär 7,3 liter av bensinen i exemplet ovan hade gått åt till faktiskt körning. 33,3 hade gått åt till att göra ljud, värme och ljus. (Om du har koll på mer utförliga siffror rörande verkningsgrad så får du mer än gärna dela med dig! Det verkar vara kunskap som fastnat inom akademin, och jag tycker att den borde släppas fri.)

Och det är precis det här som gör att jag fortsätter bli förvånad när folk väljer att köpa traditionella fossildrivna bilar för att köra dem på bränslena de är avsedda för. Utöver klimatpåverkan är de liksom både dyrare att köra, sämre för miljön och helt otroligt ineffektiva.

Men jag vill passa på att poängtera att jag är helt och hållet öppen för argument, så om du har frågor eller tankar så hör gärna av dig!

 

Utöver det här med kostnader och utsläpp slogs både jag och chaufför nummer två av en helt annan grej när vi kom fram, både till Köpenhamn och hemma i Stockholm.

Du som läser det här kanske aldrig har kört bil en längre sträcka. Jag har det. Alldeles för många gånger. Varje gång händer samma sak när jag kommer fram: jag är helt sprallig i kroppen och känner mig inte hungrig trots att jag har slut på energi för att jag suttit stilla hela dagen, och värst av allt är att jag samtidigt är helt och totalt slutkörd i huvudet.

Efter tolv timmar i Zoen så var ingen av oss egentligen särskilt trött, annat än det som kommer av stillasittande.

Vi diskuterade lite fram och tillbaka och enades om att en av de mest troliga förklaringarna är att det låter så otroligt mycket mindre i en elbil. Visst, man hör fortfarande vindbrus och däcken mot vägbanan, men det där lågmälda brummandet är såklart borta.

Till ett kommande inlägg tänker jag testa ljudnivå i Zoen och en annan bil för att jämföra, så stay tuned angående det.

Till dess får ni hålla till godo med detta:

Debrief

Typ 12 timmar, så lång tid tar det att köra Zoe från Köpenhamn till Stockholm via Helsingborg. Av de 12 timmarna var ungefär 2 effektiv laddtid.

När vi parkerar hemma är vi båda rätt slitna, och bilen tycker att den har ungefär 30 km kvar att ge. Det är ändå rätt bra, med tanke på att våra laddstopp uppgick till tre: typ 45 minuter i Ljungby, ungefär en halvtimme i Jönköping och trekvart till i Norrköping.

Vi råkade dessutom ut för både sega och ganska roliga överraskningar.

I Ljungby hittade vi av en slump en laddstation på en parkeringsplats utanför Lidl. Det var en snabbladdare, alltså en som kan ge massor av ström till vissa bilar, och som dessutom verkade drivas av ett gäng solcellspaneler. Bäst av allt: laddningen var gratis.

Vi handlade lite och tog en picknick vid ett vattendrag medan bilen fick fylla på reserverna.

I Jönköping hittade vi en station på en bensinmack igen, och det blev samma visa som på vägen ner. Vi promenerade i rätt trista omgivningar och åt en glass innan vi hoppade in i AC-kylan igen (damn Sweden, u hot! I Köpenhamn var det ungefär 21° när vi åkte. Pausen i Jönköping togs i 29-gradig hetta.) och åkte vidare.

Norrköping däremot, fick IG.

Vi hittade en laddstation, som i och för sig var gratis, men som gav oss typ hälften av strömstyrkan vi hade fått i Jönköping och dessutom i ett parkeringshus som var öppet till 20.00. Vi parkerade typ 19.06. Rask promenad till första bästa öppna matställe, slänga i sig mat och rusa tillbaka för att hinna köra ut klockan 19.58.

Till vår förvåning hade den lelle bilen hunnit få upp tillräckligt räckvidd för att ta oss hela vägen hem, dock med en marginal på typ 8 km.

Kallsvettiga aktiverade vi våra allra vassaste eco-driving-skills och satte av hemåt.

Så med en ganska lång eldriven roadtrip under bältet vill jag summera den med hjälp av ett citat från chaufför nr 2:

”Alltså man måste verkligen, VERKLIGEN planera när man kör elbil.”

En biljett ett par år framåt i tiden, tack!

”När jag var ung förstår du, då var man tvungen att använda flera olika appar, flera olika! Och man var tvungen att pausa för att ladda flera gånger om man skulle på långresa. Kan du tänka dig va?”

– Robin Vetter i konversation med oförstående barnbarn, november 2068

Är det där framtiden som skymtar på horisonten? Nej, det är bara Danmark. Men man kan känna elektronernas frihet på håll.

Att man frågar hur ofta man behöver ladda är i sig inte så konstigt. Vi är vana vid att behöva ladda smartphones, bärbara datorer och alla möjliga andra prylar mest hela tiden. Tankning är något annat. Vi har lärt oss att tanka när det börjar närma sig tomt, och att det går på ett kick. Så frågan ”hur ofta måste du tanka?” känns ganska sällsynt. Men jag UTGÅR ifrån att de första fossilbilsägarna fick samma eller liknande frågor. Räckvidd är ju liksom inte nytt, det är bara att vi löst det på ett annat sätt hittills.

Så när vi måste stanna mellan Jönköping och Helsingborg för att det inte verkar finnas några laddstolpar efter Värnamo känns det som att det här med elbil är ett pussel som man börjat lägga men som inte ens är halvfärdigt. Och när vi ett par timmar senare rullar ombord på en eldriven (sic!) färja för överfarten till Danmark känns det nästan som att infrastrukturen skrattat åt oss.

Vi inser rätt fort att laddstationsläget är annorlunda på andra sidan, och när vi kommer till Köpenhamn och hittar en laddstolpe på gatan som betalas genom EasyParks app, som jag redan har installerat för att betala parkering i Stockholm, känns det som att vi åkt på besök till framtiden.

Att det dessutom verkar vara så att man betalar ett par öre extra per kilowattimme och istället slipper betala parkeringsavgift överväger jag i ungefär 3 sekunder att utvandra.

Sen hyr vi cyklar genom en app och låser upp dem med bluetooth och jag är så pass fascinerad att jag blir mörkrädd och längtar hem.