Audi e-tron, kort och gott

När jag nyligen provkörde en Tesla Model S för första gången kunde jag inte undgå att göra vissa jämförelser mellan den och vår Renault Zoe. Eftersom det är bilar med helt olika syfte blev det i slutändan en jämförelse av två idéer om vad en elbil bör vara: en bil som går på el eller ett eldrivet fordon som liknar en bil.

Efter två dagar med e-tron tycker jag att den uppdelningen cementerats ytterligare.

Audi e-tron har inte ens börjat levereras till kunder, men ska tydligen ha reserverats i över 20000 exemplar globalt, och jag är inte helt oförstående. Med tanke på hur många Tesla Model X och S man ser på gatorna (om man tittar efter dem) och med tanke på att e-tron helt klart ligger i samma pris- och räckviddsklass så finns det helt klart folk som har råd att lägga runt en miljon på en bil.

Och om Tesla siktar på en billiknande upplevelse av en iPhone-liknande skapelse så har Audi gjort något annat, de har valt att använda el för att framhäva egenskaper som de alltid pratat om är viktiga i en bil: prestanda, prestanda och upplevelse.

Audi är duktiga på att framhäva att de var först med att bemästra fyrhjulsdrift, och det gör de en grej av även med e-tron. De är dessutom en av de biltillverkare som hängt med längst, och har alltid pratat om teknisk överlägsenhet och om hur många rallyn de vunnit. Konkurrenterna har alltid varit andra biltillverkare.

Och här finns skillnaden: Audi konkurrerar med fossildrivna bilar och utmanar vad en bil bör kunna göra, Tesla konkurrerar med vår idé om vad en bil är. I egenskap av bilnörd så tycker jag att båda är ofantligt spännande.

Det råder ingen tvekan om att Audin är en modern bil när man tittar på inredningen. Skärmarna (som går att använda med handskar och som KLICKAR TILLBAKA när man trycker på dem – orimligt tillfredställande.) som används för att styra det mesta smälter i princip in i resten av inredningen när de inte är igång och ”växelreglaget” är ett skyttelliknande bihang till handtaget (ytterligare en fantastisk detalj för övrigt!) som sitter där en växelspak normalt brukar sitta.

Men i övrigt påminner den väldigt mycket om en lyxbil anno 2019 – det finns inga kretskortsinspirerade inredningsdetaljer eller jätte-iPads med påskägg inlagda. Istället finns bland annat ett par växelpaddlar bakom ratten som normalt används för ”sportigt växlande” men som i e-tron används för att reglera motorbroms och rekuperation av el. Smart eftersom man vet hur de ska användas, och också ett sätt att få fossilbilister att känns sig som hemma.

På utsidan gäller ungefär samma sak, det finns detaljer som säger att det här är en bil i tiden, men väldigt lite som avslöjar att det är en elbil. Laddkontakten är normalt gömd bakom en liten lucka som öppnas med en knapp, och det finns till och med en grill framtill på bilen. Jag är inte säker på om jag borde vara orolig för att den saknas på andra elbilar eller för att Audi glömt att redigera bort den i designfasen.

Körmässigt märks skillnaden i drivmedel tydligt. Alla elbilar har en förmåga att överraska när man trycker på gaspedalen eftersom allt händer så direkt och exakt, e-tron är inget undantag. Det går sanslöst fort från stillastående om man bestämmer sig för det.

När jag vid ett tillfälle under resan lyckas få bilen att tappa grepp vid en inbromsning i en nedförsbacke (trots dubbdäck! Det är halt i Norrland.) märks det tydligt att det finns en dator någonstans som blixtsnabbt justerar ALLT utan att behöva ta hänsyn till tunga, roterande axlar, och löser problemet. Dessutom tycker jag att Audin känns både tystare och mer direkt i styrning och generellt svar på input än motsvarande Tesla.

Men som jag tagit upp tidigare så ligger Audi efter Tesla när det kommer till räckvidd och effektivitet. En högst ovetenskaplig okulär besiktning av designen säger mig att det i hög grad handlar om att Tesla har kunnat bygga in aerodynamik och optimering för eldrift i sin design, och låta form följa funktion. För Audi finns det ett formspråk att ta hänsyn till. Man ser väldigt tydligt att det är en Audi.

Sen kommer vi också till laddningen. För mig blir det mer och mer tydligt att det finns två sätt att angripa räckviddsfrågan: mer batteri eller bättre effektivitet. Alla de riktigt stora bilarna (Tesla Model X, Audi e-tron och Jaguar i-Pace) har batterier runt 100kWh. De kommer längre än många små, men de har också en förbrukning som ligger närmare 3kWh per mil, medan bilarna med mindre batterier (40-50kWh-trakterna) landar någonstans runt 2kWh per mil, om man kör med liknande nivå av försiktighet.

För längre sträckor vinner än så länge de stora, tunga bilarna med stora batterier eftersom det ofta är långt mellan laddare. Men när det kommer till att ladda upp ett stort batteri med lägre ström så står man plötsligt och stampar väldigt mycket längre än om man haft till exempel en Zoe eller en i3. Om ett par år, när laddinfrastrukturen i Sverige (förhoppningsvis!) har mognat något, undrar jag om det inte kommer jämna ut sig något, och premium-tillägget på prislappen kommer då kanske handla mer om att skala bort en timme i laddtid på vägen till fjällen, istället för 3-4…

På det stora hela är det alltså två delar av elbilsutvecklingen som representeras i jämförelsen. Den ena är optimerad för att charma alla som är beredda att släppa taget om vad en bil har varit hittills. Den andra är till för dem som inte riktigt är beredda att gå vidare från att prata om väghållning, körupplevelse och ”car-ness”. Och när det kommer till car-ness så tror jag att e-tron motsvarar i princip allt som en nutida Crossover/SUV drömmer om att vara, och det är mycket tack vare att den går på el.

Vad är det som är tyst och åker runt på natten?

Det oväntade svaret: en lastbil. Närmare bestämt den här lastbilen.

Det är den första plug-in-hybridlastbilen i kommersiellt bruk i Sverige. Hela tanken är att den ska kunna köra på diesel när det passar som bäst och el när det passar bättre. Till exempel kommer den använda sin dieselmotor för att köra mellan depån i Botkyrka och Stockholms innerstad, men väl där slår den över till att gå på enbart el.

”Varför ska man behöva köra på diesel alls?” tänker du kanske. Själv tycker jag att det är ett rätt tydligt exempel på hur man kan kombinera styrkorna i diesel och el för att få ett totalt sett mindre utsläpp. För det är ganska stor skillnad på att få till batterier nog att köra Zoen mellan Botkyrka och Stockholm och att göra detsamma för en lastbil. Vi är helt enkelt inte riktigt där än.

Det hela är dels till för att minska utsläpp såklart, men också för att kunna leverera varor på natten. Den främsta anledningen till varför man inte får göra det i dagsläget är nämligen ljudnivån.

Men det är inte första gången man testar något sånt i Stockholms innerstad. Sist var bilarna i sig också otroligt tysta, även om de inte gick på el. Den största källan till oljud var då de vagnar man använder för att lasta på och av gods, så vi får se hur det går den här gången.

Bilen och upplägget är en del av ett forskningsprojekt som heter ECCENTRIC, och den kommer köra varor åt HAVI logistics till ett par olika McDonalds-restauranger nattetid i ett par månader framöver. Stockholms stad har fixat tillstånd och Integrated Transport Research Lab på KTH kommer mäta ljudnivåerna, och det är också där jag fick nys om projektet.

Så om du bor i Stockholm och är vaken på nätterna får vi se om du hör den. Men det gör du kanske inte. Lyssna bara hur tyst den faktiskt är…

Varberg ToR #3

Vi var alltså åtminstone en halvtimme sena när vi åkte från Varberg. Det var ganska varmt ute (ett par plusgrader…), men eftersom vi inte hade fördelen att åka på dagen den här gången var vi tvungna att ta det extra lugnt på småvägarna mot Borås.

Vi tog samma laddstation som vi tagit på vägen ner och allt gick egentligen enligt plan, men på Max i Jönköping, medan bilen laddade och vi fyllde på med energi, kunde vi konstatera att vi inte skulle hinna till bussen. Vi hade helt enkelt inte lyckats köra in den halvtimme vi förlorat i starten och laddningarna hade inte nått samma bra resultat som på vägen ner.

Så det var det, utmaningen förlorad. Anna fick ta in på hotell i Nyköping och jag och Robert var inte hemma förrän framåt två på natten. (Vilket i och för sig varit planen redan från början, men vi hade hoppats på en seger på vägen…)

Trots det bidrog resan med en hel del lärdom. En av de främsta anledningarna till att laddningen gick långsammare än den kunde ha gjort, eller åtminstone den rimligaste förklaringen vi kunde komma på, var helt enkelt kylan. Medan vi åkte norrut så sjönk temperaturen och det sista laddstoppet (Nyköping) tog nästan en halvtimme mer än vi räknat med. Att köra på motorväg räcker helt enkelt inte för att hålla batteriet varmt nog för att komma upp i optimal prestanda.

Väl framme i Stockholm började också resan som bidrog till det tomma batteri jag skrivit om tidigare, och även den visade väldigt tydligt på något: det verkar som att kyla gör att man kommer längst med EXTREM eco-driving (jag körde med fläktar, radio och alla typer av värme av, aldrig över 30km/h de sista kilometrarna) eller relativt aggressiv motorvägskörning.

Så trots att vi inte hann fram så fort som vi trodde så var jag ändå nöjd. Laddningarna hade totalt kostat runt 200kr eftersom vi laddat vid snabba laddstationer (alltså strax under 0,2kr/km) och jag hade lärt mig massor om hur elbilar fungerar på vintern.

Något som var ännu tydligare nu än i somras var dock hur tråkiga platser laddarna ofta blivit tilldelade – det finns jättefina rastplatser att ladda vid, men där finns det inga laddare.

Zoe flyttar in

Ett litet avstick mellan Varbergsavsnitten: Zoen har fått ett garage!

Det finns ingen direkt möjlighet att ladda och det är knappt så stort att Zoen faktiskt får plats, men det är uppvärmt som tusan.

På samma tema som iakttagelserna från Varbergsresan är det väldigt tydligt vad värme faktiskt gör för batteriet. Precis när jag hade hämtat nyckeln till garaget ställde jag in bilen. En dag eller två efter det kom jag tillbaka för att hämta bilen och köra till andra sidan stan och tillbaka.

När vi rullade ut ur garaget så stod räckviddsmätaren på 130km. Beräkningen var baserad på körning i kyla (ungefär -7 om jag minns rätt) med ett kallt batteri, eftersom det var så jag använt den innan jag parkerade i garaget.

Fem minuter in i utflykten gick räckvidden plötsligt upp till 131km, för att sen gå ner till 129km och stanna där. Det var också där den låg när vi parkerade i garaget en timme senare. På ett par mils körning hade alltså räckvidden gått ner med totalt en kilometer.

Den rimligaste förklaringen jag kan komma fram till är att bilen försöker beräkna när batteriet kommer ta slut baserat på data från de senaste körningarna OCH baserat på hur förbrukningen ser ut i ögonblicket då beräkningen sker. Eftersom datan från de tidigare turerna visade en mycket högre förbrukning/lägre effektivitet på grund av ett kallt batteri så såg förbrukningen med ett varmt batteri ut att vara näst intill ingen. Räckvidden gick alltså inte ner, trots att laddningen i batteriet gjorde det.

Det här understryker egentligen bara värdet av ett varmt batteri, och hur tydligt det märks vilken skillnad det gör för räckvidden.

I helgen ska jag få prova en annan elbil, och förhoppningsvis får jag en chans att dra slutsatserna om kalla vs varma batterier ännu längre.

Nytt år – börja på noll

2019 kommer eventuellt visa sig vara elbilens år – på riktigt. Många av de stora biltillverkarna lanserar nya modeller med längre och längre räckvidd, jag återkommer till det.

För min del har elbilsåret 2019 redan fått en stark inledning med en minusgradig roadtrip på ungefär 100 mil, även det kommer beskrivas mer utförligt inom kort. Det mest intressanta som hänt hittills är nämligen resultatet av den resan – jag har fått eltorsk.

Sent på lördagkvällen, efter en orimligt lyckad ecodriving-ansträngning de sista 6 kilometerna av en resa på ungefär 500 kilometer, parkerade jag utanför porten hemma med 21km räckvidd kvar på mätaren. Trött och med ”jag tar tag i det där i morgon” ekande som ett mantra i huvudet störtade jag till sängs.

Dagen därpå skulle jag alltså köra bilen till en laddare, men under natten hade temperaturen sjunkit rätt rejält, och när jag startade bilen visade mätaren på 3%. 3% är enligt mina huvudräkningstrix ungefär 5km, alltså inte i närheten av de 21 jag blivit lovad kvällen innan.

Jag hade lite bråttom just då och sköt upp laddningen – ett misstag, skulle det visa sig. Ett par timmar senare gjorde jag nämligen om proceduren, men 3% hade då plötsligt förvandlats till 0.

Om det hade varit en fossildriven bil det rört sig om hade den uppenbara lösningen varit att ordna fram en dunk, ta sig till närmaste bensinmack och hämta ett par liter drivmedel för att nödtanka på gatan. Lösningen jag fick ta till var istället att köra bilen (för 0% betyder tydligen att det går att köra, tack och lov…) till baksidan av huset och ställa den så gott som det gick under balkongen, kasta ner en förlängningssladd och koppla in laddaren.

10 meter förlängningssladd till laddaren är såklart inte optimalt, men nöden har färre lagar.

Till en början tänkte jag att det såklart är lättare att fylla på bensin eller diesel än att ladda, men sen slog det mig att det förmodligen inte stämmer, åtminstone inte i en bebyggd miljö. Det finns nästan alltid ett eluttag i närheten, framför allt eftersom du förmodligen valt att parkera där du parkerat av en anledning, även om eluttaget inte är fritt tillgängligt.

Om jag hade behövt tanka hade jag däremot behövt lista ut hur man får tag i en bensindunk, hur man tar den och sig själv till en mack och dessutom hade jag behövt betala nånstans i krokarna kring 75kr för de fem liter bensin en vanlig dunk brukar rymma, istället för de dryga 2kr jag laddade för under timmen jag stod parkerad på gården.

Vad som hade kunnat vara svårare med elbilen är såklart att jag kanske hade behövt be om att få låna ett eluttag av någon granne eller butik om jag inte haft möjlighet att nå mitt eget uttag, men nånting säger mig att det skulle vara svårt att säga nej till nånting så pass udda som någon som vill nödladda sin strandade bil en stund…

#3 Hur ofta behöver du egentligen ladda?

Det här är en fråga som ganska ofta blandas ihop med frågan om hur långt man kommer på en laddning, men den är egentligen väsensskild.

Räckviddsfrågan handlar egentligen mest om hur långt man kan köra i ett svep eller mellan laddningar. Den här frågan handlar mycket mer om vardagen med elbil.

Det enkla svaret: nästan aldrig.

Det utförliga svaret är lite mer invecklat.

Jag bor i lägenhet, vilket många lagt fram som ett oöverstigligt hinder för att skaffa elbil. Det finns ingen laddmöjlighet inom rimligt avstånd från mitt hem, så oftast står bilen utan laddning.

Men det jag oftast använder bilen till går egentligen att beskriva som det här:

  • Resor till/från landställen eller besök hos folk som bor relativt långt bort.
  • Ärenden till/från stan för att lämna eller hämta saker.
  • Joyrides/roadtrips.

I det första fallet går det nästan alltid att ladda på plats när man kommer fram, eftersom det oftast handlar om platser utanför tätorter, och relativt ofta om platser där det finns tillgång till parkering med motorvärmaruttag eller andra eluttag.

I det andra fallet finns det förvånansvärt ofta laddmöjligheter på plats när man kommer fram. Till exempel hittade jag av en slump en hel rad tomma laddplatser utanför ett byggvaruhus här om dagen. Om det inte finns så är det nästan alltid inom räckvidd för en laddning.

I det tredje fallet är det lätt att planera resan efter hur laddbehovet ser ut. Om målet inte är bestämt i förväg så kan man anpassa sig eller välja parkeringsplats med hjälp av till exempel ChargeMap för att kunna ladda när man kommer fram.

Kort sagt så ger nästan alla kategorier ett naturligt tillfälle att ladda, och så länge man försöker ta möjligheten så ofta den ges så räcker det förvånansvärt långt.

Då och då händer det att jag behöver ladda medvetet. Till exempel brukar jag göra det om jag planerar att köra en längre sträcka och ladda när jag kommer fram. Vad jag gör då är helt enkelt att hitta på en resa i en av de tre ovanstående kategorierna och parkera vid en bra laddstation, där en timme eller två räcker gott och väl för att nå full laddning.

Så svaret är helt enkelt att jag väldigt sällan behöver ladda, men att jag laddar ganska ofta.

#2 Vilken elbil ska man egentligen välja?

Om man lyfter blicken och tittar på andra bilmodeller så finns det möjlighet att komma både längre och kortare. Tesla har till exempel stora, tunga och dyra elbilar med fyrhjulsdrift och bättre utväxling för att köra på motorväg. Tillsammans med större batterier och snabbladdning så kommer man i princip hur långt som helst utan problem så länge man är beredd att stanna en halvtimme då och då. Men för de flesta, mig inkluderad, så är det helt enkelt för dyrt att köpa.

Nissan har sin Leaf, som med snabbladdning också tillåter att man laddar upp batteriet halvvägs igenom resan snabbare än vad en Zoe klarar, men de drar å andra sidan mer ström. Det gör att resan tycks ta ungefär lika lång tid ändå.

BMW:s i3 finns i ett utförande med en liten bensindriven generator, vilket gör att man kan fylla på med ett par liter bensin och köra vidare istället för att använda snabbladdning. De kostar dock en hel del mer än en Zoe, och de äldre modellerna (som går att komma över begagnade och till priser som mer liknar Zoe) har förhållandevis små batteripaket.

Oavsett vad man väljer så finns det egentligen tre saker att balansera: pris, räckvidd och storlek. Om du vill ha ett lägre pris med bra räckvidd så är Zoe ett bra alternativ. Om du däremot behöver räckvidd och storlek så kommer du bli tvungen att betala ett högre pris.

Samma sak gäller egentligen för fossildrivna bilar. Skillnaden är bara att mängden modeller som finns på marknaden är så otroligt mycket större, samt att andrahandsmarknaden har haft mycket längre tid på sig att byggas upp, vilket gör att fler saker kan vara tillgängliga till lägre pris om man kan tänka sig att göra avkall på hur gammal bilen är.

Men det finns en till sak som jag vill passa på att slå ett slag för: tänk lite bredare kring mobilitet – det finns en hel uppsjö möjliga lösningar.

En stor elbil med lång räckvidd kostar lite mer att köpa in men täcker i princip alla behov som en fossildriven bil möter. Den är minst lika stor, minst lika lyxig och kommer i princip lika långt på samma tid.

En mindre elbil i stil med en Zoe är mer anpassad för stadstrafik, normallång pendling och vardagsärenden. Men eftersom kostnaderna som finns runt en elbil är så pass mycket lägre än för motsvarande fossildriven bil (skatt, reparationer, drivmedel etc.) så tar det inte mer än ett par veckor av eldrift innan normalt bilanvändande sparat in pengar som gott och väl räcker till att hyra en normalstor kombi eller använda en bilpool för tillfällena då elbilen inte räcker till. (Enligt min snabba överslagsräkning så tar det ungefär fyra veckor att spara ihop till en helg med SUV från en uthyrningsfirma.)

Eller så lägger man pengarna på ett buss- eller tågkort och åker kommunalt oftare. Eller så kör man i ett år och använder pengarna man sparat på att köpa en bra cykel. För trots att elbilen är väldigt mycket bättre den en fossildriven bil när det kommer till att stå i kö (en elbil drar ytterst lite ström på tomgång och i ”dragläge”…) så fastnar den fortfarande i dem. En cykel, däremot, tar sig fortfarande fram vid sidan av kön.

#1 Hur långt kommer man på en laddning?

Detta är den överlägset vanligaste frågan jag fått under de senaste månaderna. Det är också den fråga som är både enklast och svårast att svara på.

Det enkla svaret: mellan 20 och 30 mil.

Det svåra svaret: det beror på.

Min tumregel: en resa på 15 mil med övernattning är inga som helst problem. Över det behöver jag börja planera.

När jag började åka Zoe så var det sommar, en av de varmaste i Sveriges historia på det. I värmen sa bilen allt som oftast att jag skulle komma runt 30 mil när batteriet var fulladdat, och förvånansvärt ofta stämde det. Siffran är inte tagen ur luften. (Till skillnad från vad som alltid tycks hända när en iPhone säger att den har 20% kvar och hoppar till 5% helt plötsligt.)

Men det varierar såklart. Zoe är inte en bil som är byggd främst för motorvägskörning. Den är relativt lätt och liten, och funkar som allra bäst nånstans runt 70km/h. En varm dag på en motorväg i 90km/h kommer man fortfarande nånstans runt 26-27 mil på en laddning, men när det blir lite kallare förväntar jag mig att det sjunker.

Men en viktigt sak att komma ihåg är att man förmodligen inte kommer vara så sugen på att köra tills mätaren visar 0 km räckvidd. I början började jag kallsvettas när räckvidden nuddade 80km, men nu kör jag utan problem ner till 30km. I verkligheten, praktiken och huvudsakligen i stadsmiljö så betyder det att jag nästan aldrig behöver stanna för att ladda under en resa. Då och då åker jag till landställen både söder och norr om Stockholm. Åt ena hållet rör det sig om 7-8 mil, åt det andra om ungefär 15 mil. Jag kommer till båda på en laddning, och eftersom jag kan ladda när jag kommer fram kommer jag också hem utan problem.

I ärlighetens namn så tror jag att en elbil med ett batteri som motsvarar Zoens 41kWh, alltså ett batteri som ger en teoretisk räckvidd runt 400km, klarar i stort sett allt normal bilanvändande helt okej. En snabb överslagsräkning säger också att pengarna en elbil sparar in i drivmedelskostnader för en pendling på ungefär 3 mil per dag i en månad räcker för att hyra en normalstor kombi inklusive en hel del drivmedel över en långhelg. (!)