El – fossilt, 0 – 1

Jag kan ha tagit mig vatten över huvudet.

Som en första resa bestämde jag mig för att packa in mig själv+1 i Zoen och köra mot Köpenhamn. ”Det blir kul, vi får testa att planera laddning och allt sånt där” tänkte jag. Det fick vi.

När vi efter en natt i tält utanför Oxelösund (rekommenderas i och för sig varmt! Kom ihåg varma kläder.) svänger in vid en bensinmack strax söder om Nyköping och kopplar in oss i en laddare fattar jag att det kommer ta längre tid än jag räknat med. Det paradoxala i att behöva svänga in med en elbil på en bensinmack, och behöva stanna längre än alla andra känns också som en mental uppförsbacke. Det är också första gången jag på riktigt fattar hur tråkig en bensinmack faktiskt är: de trötta borden bakom butiksbyggnaden går knappt att använda eftersom folk i åratal verkar ha missat att det finns alldeles utmärkta toaletter inne på macken och istället känt sig nödgade att besöka ”skogen” (alltså den motorvägsnära, döende och till synes laglösa dunge som markerar gränsen mellan bensinmackens ansvarsområde och motorvägen som ligger bakom.).

Ett SNÄLLT utsnitt av en av de tråkigaste platserna i världen. Och min främsta fråga är egentligen varför man inte bara ställt eventuella laddstolpar här.

Det slår mig också att det är totalt omöjligt att fatta hur man ska göra när man vill ladda så snabbt som möjligt. Det finns en laddstation vid McDonalds, som drivs av ett företag som inte är McDonalds (minns ej vilket). Sen finns det en som ser exakt likadan ut, 20 meter bort, på macken. Den drivs av ett annat företag. De verkar ha olika strömstyrkor, och den ena tar betalt per kilowattimme och den andra per minut.

I vetenskapens namn kör vi en stund på båda. När vi åker därifrån, typ en timme efter att vi svängt in, har vi betalat ungefär lika mycket i bägge laddstolparna, men fått dubbelt så mycket laddning från en av dem. Dessutom har vi behövt använda två olika (?) appar, och lika många (!) olika användarkonton.

Vi rullar vidare mot Köpenhamn, något modfällda men ”vi har åtminstone inte släppt ut så mycket koldioxid.”…

S(z)o(e) it begins

När jag sätter mig i förarsätet på den Renault Zoe som kommer vara min följeslagare framöver och glider iväg ljudlöst, undrar jag hur jag hamnade här. Tanken var ju från början bara att jag skulle åka runt och skälla på bensinbilister från en elbil och försöka förstå hur de sover om natten efter att ha suttit i kö på tomgång halva dagen, och nu ska jag helt plötsligt börja blogga.

Men så minns jag den där kvällen när jag försökte googla mig till hur en laddstolpe fungerar och blev tokig för att jag inte hittade något annat än ”du betalar si och du åker vidare så”. Alltså inget om hur kan öppnar luckan eller kopplar in sladden, eller hur man måste hålla reda på vad som känns som tusentals appar och leverantörer, för att inte tala om elpriser och parkeringsregler.

Den kvällen inföll efter att jag fastnat i just en bilkö. Just då satt jag i en elbil och började fundera på alla de där andra, som inte satt i en elbil men befann sig i samma kö. Runt oss stod bilar som alla kostade lika mycket (eller mer) som elbilen, eftersom de stod på tomgång kostade de också mer att sitta i per minut. Varför hade de valt bort elbilen? Eller hade de inte ens funderat på den?

Det pratas ofta om tre B:n: Bilen, Bränslet och Beteendet. Vi måste lösa frågor relaterade till alla tre för att nå de utsläppsmål som satts upp för Sverige (och världen, men den tar vi i nästa steg!).

Bilarna kommer förmodligen aldrig att bli helt klimatneutrala, men de kommer kunna bli långt mycket mer klimatsmarta än idag, och redan nu finns det rätt stora möjligheter att välja en bil som är bättre för klimatet än en annan. Bränslet är en krånglig term eftersom den egentligen inte inbegriper el,  men om vi räknar in till exempel vind-, vatten- och solenergi under det B:et så är vi redan ganska hemma.

Så kommer vi till beteendet. 

Både bilar och bränslen finns på plats, så uppenbarligen är beteendet det som återstår.

I den där bilkön var beteendet så glasklart den saknade komponenten. Det måste finns en anledning som går bortom pengar, klimathot och oljud som gör att man fortfarande väljer en fossildriven bil.

Det var den tanken, den bilkön, som fick mig att gå hem och inse att ”hur gör man med en elbil?” är en ogooglebar term. Än så länge. Den fick mig att vilja förstå vad det är som gör att man väljer en bil vars drift beror på en närmast arkaisk lösning baserad på explosioner och olja istället för en där driften hänger på en sjukt mycket äldre men otroligt mycket mer framtidssäker princip, magnetism. 

Ett par månader senare sätter jag mig alltså i förarsätet i den grå Zoe som Renault lånat ut till mig och börjar genast förstå att jag har en ganska brant inlärningsbacke framför mig. Inom ett år hoppas jag ha lärt mig hur krångligt eller lätt det faktiskt är, och jag hoppas att du som läser ska få med dig något som får dig att tänka om kring omställningen.