Elbilar kommer inte rädda klimatet, men kanske bilismen

Jag har flera gånger fått frågan om elbilars klimatpåverkan och koldioxidavtryck. Det är en rätt komplex fråga som jag önskar att jag kunde mer om, men inte ens jag har något helt rakt svar. Hittills verkar dock de flesta studier peka på att elbilar är bättre för klimatet än fossildrivna motsvarigheter, men i vilken grad de bidrar till en positiv utveckling varierar från studie till studie.

Vad jag däremot skulle vilja diskutera är frågan om vad det är elbilen egentligen ska rädda. För mig finns det nämligen en skillnad i att se elbilen som klimatets vita riddare och att se den som bilismens nödvändiga framtid.

Jag tror att jag redan tidigare erkänt att jag är bilnörd. Jag har vid mer än ett tillfälle skrattat högt av glädje när jag med oljiga händer vridit om en nyckel i ett tändningslås och hört en motor starta efter att ha plockats isär för reparation. Jag dras också med i romantiserandet av vrålande motorer i formel ett och tycker nog ändå att bensin på sitt sätt luktar trevligt.

Just av den anledningen hoppas jag att omställningen till eldrift, biobränslen och minskat bilåkande går jättesnabbt. Många gånger har jag mötts av frågande blickar när jag sagt det, men jag tänker ge mig i kast med att förklara.

Vi har byggt ett samhälle som beror av att vi har tillgång till en ohållbar mängd energi från fossila bränslen. Det gäller såväl industriell produktion som transport och elproduktion. En av produkterna av det samhället är bilen, och jag gillar den.

Men bilen används på ett sätt som gör att den förintar sig själv – antingen genom ekonomisk kollaps, trängsel eller för att kända bränslen tar slut, och för mig personligen vore det en förlust. 

Elbilar inte per definition bra för klimatet. Det allra bästa för klimatet är nästan uteslutande att inte köpa en bil, att inte åka på en resa, att inte äta mat och så vidare, och det vi försöker åstadkomma när vi jobbar ”för klimatet” är egentligen ett samhälle där det fortfarande finns MÖJLIGHET att åka någonstans, att äta mat och att – i bästa fall – åka bil. Däremot går det inte att rädda det i samma skepnad som vi har det idag.

Elbilen, tillverkad i en ”måttlig” volym och laddad med ren el, är alltså potentiellt kompromissen mellan det ohållbara bilåkandet vi har haft fram till idag och en värld utan bilåkande. Med lite tur leder det också till att den lilla mängd brännbara bränslen vi producerar i en inte allt för avlägsen framtid reserveras för entusiaster. Att det sen också finns potential i eldrift att konstruera bilar som lever upp till vad som tidigare varit vilda drömmar är bara en bonus.

Så för mig handlar utvecklingen av elbilar och elektromobilitet, begränsningen av bilproduktion och -åkning inte bara om att uppgradera våra transportsystem. Det handlar också om att rädda förbränningsmotorn så att man någon gång i framtiden kan få trissa igång en gammal V8 med småskaligt producerat biobränsle inköpt från en hobbyaffär och förklara för en yngre person att ”det här, minsann, var det häftigaste som fanns när jag var liten”, medan hen hostar och suckar åt en gamlings oförståeliga nostalgi.

Audi e-tron, kort och gott

När jag nyligen provkörde en Tesla Model S för första gången kunde jag inte undgå att göra vissa jämförelser mellan den och vår Renault Zoe. Eftersom det är bilar med helt olika syfte blev det i slutändan en jämförelse av två idéer om vad en elbil bör vara: en bil som går på el eller ett eldrivet fordon som liknar en bil.

Efter två dagar med e-tron tycker jag att den uppdelningen cementerats ytterligare.

Audi e-tron har inte ens börjat levereras till kunder, men ska tydligen ha reserverats i över 20000 exemplar globalt, och jag är inte helt oförstående. Med tanke på hur många Tesla Model X och S man ser på gatorna (om man tittar efter dem) och med tanke på att e-tron helt klart ligger i samma pris- och räckviddsklass så finns det helt klart folk som har råd att lägga runt en miljon på en bil.

Och om Tesla siktar på en billiknande upplevelse av en iPhone-liknande skapelse så har Audi gjort något annat, de har valt att använda el för att framhäva egenskaper som de alltid pratat om är viktiga i en bil: prestanda, prestanda och upplevelse.

Audi är duktiga på att framhäva att de var först med att bemästra fyrhjulsdrift, och det gör de en grej av även med e-tron. De är dessutom en av de biltillverkare som hängt med längst, och har alltid pratat om teknisk överlägsenhet och om hur många rallyn de vunnit. Konkurrenterna har alltid varit andra biltillverkare.

Och här finns skillnaden: Audi konkurrerar med fossildrivna bilar och utmanar vad en bil bör kunna göra, Tesla konkurrerar med vår idé om vad en bil är. I egenskap av bilnörd så tycker jag att båda är ofantligt spännande.

Det råder ingen tvekan om att Audin är en modern bil när man tittar på inredningen. Skärmarna (som går att använda med handskar och som KLICKAR TILLBAKA när man trycker på dem – orimligt tillfredställande.) som används för att styra det mesta smälter i princip in i resten av inredningen när de inte är igång och ”växelreglaget” är ett skyttelliknande bihang till handtaget (ytterligare en fantastisk detalj för övrigt!) som sitter där en växelspak normalt brukar sitta.

Men i övrigt påminner den väldigt mycket om en lyxbil anno 2019 – det finns inga kretskortsinspirerade inredningsdetaljer eller jätte-iPads med påskägg inlagda. Istället finns bland annat ett par växelpaddlar bakom ratten som normalt används för ”sportigt växlande” men som i e-tron används för att reglera motorbroms och rekuperation av el. Smart eftersom man vet hur de ska användas, och också ett sätt att få fossilbilister att känns sig som hemma.

På utsidan gäller ungefär samma sak, det finns detaljer som säger att det här är en bil i tiden, men väldigt lite som avslöjar att det är en elbil. Laddkontakten är normalt gömd bakom en liten lucka som öppnas med en knapp, och det finns till och med en grill framtill på bilen. Jag är inte säker på om jag borde vara orolig för att den saknas på andra elbilar eller för att Audi glömt att redigera bort den i designfasen.

Körmässigt märks skillnaden i drivmedel tydligt. Alla elbilar har en förmåga att överraska när man trycker på gaspedalen eftersom allt händer så direkt och exakt, e-tron är inget undantag. Det går sanslöst fort från stillastående om man bestämmer sig för det.

När jag vid ett tillfälle under resan lyckas få bilen att tappa grepp vid en inbromsning i en nedförsbacke (trots dubbdäck! Det är halt i Norrland.) märks det tydligt att det finns en dator någonstans som blixtsnabbt justerar ALLT utan att behöva ta hänsyn till tunga, roterande axlar, och löser problemet. Dessutom tycker jag att Audin känns både tystare och mer direkt i styrning och generellt svar på input än motsvarande Tesla.

Men som jag tagit upp tidigare så ligger Audi efter Tesla när det kommer till räckvidd och effektivitet. En högst ovetenskaplig okulär besiktning av designen säger mig att det i hög grad handlar om att Tesla har kunnat bygga in aerodynamik och optimering för eldrift i sin design, och låta form följa funktion. För Audi finns det ett formspråk att ta hänsyn till. Man ser väldigt tydligt att det är en Audi.

Sen kommer vi också till laddningen. För mig blir det mer och mer tydligt att det finns två sätt att angripa räckviddsfrågan: mer batteri eller bättre effektivitet. Alla de riktigt stora bilarna (Tesla Model X, Audi e-tron och Jaguar i-Pace) har batterier runt 100kWh. De kommer längre än många små, men de har också en förbrukning som ligger närmare 3kWh per mil, medan bilarna med mindre batterier (40-50kWh-trakterna) landar någonstans runt 2kWh per mil, om man kör med liknande nivå av försiktighet.

För längre sträckor vinner än så länge de stora, tunga bilarna med stora batterier eftersom det ofta är långt mellan laddare. Men när det kommer till att ladda upp ett stort batteri med lägre ström så står man plötsligt och stampar väldigt mycket längre än om man haft till exempel en Zoe eller en i3. Om ett par år, när laddinfrastrukturen i Sverige (förhoppningsvis!) har mognat något, undrar jag om det inte kommer jämna ut sig något, och premium-tillägget på prislappen kommer då kanske handla mer om att skala bort en timme i laddtid på vägen till fjällen, istället för 3-4…

På det stora hela är det alltså två delar av elbilsutvecklingen som representeras i jämförelsen. Den ena är optimerad för att charma alla som är beredda att släppa taget om vad en bil har varit hittills. Den andra är till för dem som inte riktigt är beredda att gå vidare från att prata om väghållning, körupplevelse och ”car-ness”. Och när det kommer till car-ness så tror jag att e-tron motsvarar i princip allt som en nutida Crossover/SUV drömmer om att vara, och det är mycket tack vare att den går på el.

Hur gick tävlingen?

Med på rejset mellan Luleå och Älvsbyn via Jokkmokk fanns ett antal bilar, både rena elbilar och laddhybrider. Från minne såg uppradningen av elbilar ut såhär:

  • Audi e-tron
  • BMW i3 (och i3s)
  • Hyundai KONA electric
  • Kia e-Niro
  • Renault Zoe
  • Tesla Model X
Mängder av bilar innan start, inte bara tävlande bilar dock…

Redan från början var det klart att jag inte skulle ha någon chans att matcha energiförbrukningen hos någon av bilarna, med tanke på att de alla har en marknadsförd förbrukning strax under 2kWh/mil, medan Audin ligger strax under 3. Dessutom är alla utom Teslan ”mindre” bilar, med fokus på räckvidd och pris istället för lyx.

Så jag siktade på den bil som var mest av en direkt konkurrent: Tesla Model X.

Nyligen gjordes ett räckvidds- och effektivitetstest för att jämföra de tre lyx-el-suvar som finns på marknaden idag: Audi e-tron, Jaguar i-Pace och Tesla Model X. Teslan var överlägset bäst. Riktigt så såg inte siffrorna ut när vi körde i Norrbotten. Jag väntar fortfarande på siffrorna, men från minne så landade min förbrukning någonstans kring 2,8kWh per mil och Teslan låg runt 2,5kWh. Givet Teslans designfördelar är jag nöjd med resultatet.

Långt bättre var dock BMW i3, som låg runt 1,8kWh/mil i båda fallen, och strax efter dem kom Kia e-Niro med liknande siffror. Zoen, med avgjort mindre batteri och anpassning för lägre hastigheter hade svårare med effektiviteten, men hamnade ändå på dryga 2kWh/mil.

De två förbrukningsvinnarna: BMW i3 och i3s

Dock fanns ett moment att ta hänsyn till även om det inte var en del av tävlingen: laddtid.

Framme i Jokkmokk hade Audin ungefär 40% laddning kvar. Om jag hade kört försiktigt hade jag kommit tillbaka till Luleå utan att behöva ladda, eftersom den stigning vi gjort på omkring 300m hade blivit en nedförsbacke på vägen tillbaka. Teslan hade inga problem att komma vidare, och e-Niron hade precis för lite el kvar för att ta sig till Älvsbyn.

Båda i3orna och KONAn behövda ladda för att komma fram och Zoen hade i princip slut på batteri vid ankomst i Jokkmokk (Zoen var också den som hade absolut lättast att ladda upp batteriet vid de temporära laddstolparna).

Det finns alltså en avvägning att göra mellan räckvidd per laddning och laddtid när man väl kommer fram, och det finns också en tydlig uppdelning mellan stora lyxbilar med jättebatterier och ekonomiska elbilar med bättre effektivitet och laddprestanda vid ”långsamma” laddare, dels på grund av mindre batterier och dels på grund av effektivare normalladdning.

Oavsett så visade testet att alla deltagande bilar i teorin kunde köra från Luleå till Jokkmokk på en laddning. Men det givet att vintern fortsätter vara så pass mild som den var, och med tanke på att fossilbilar fortsätter åka runt så ser det ut att kanske bli så…

En sista anekdot från resan kom från en av deltagarna, som också jobbade med att sälja Kia-bilar. Han hade nyligen sålt en Kia e-Niro till en kund som pendlade till och från Luleå varje dag, ungefär 6 mil enkel väg. Enligt kunden hade han redan nu sparat in en hel del på att köra på el istället för diesel, och vid -35° (som det faktiskt varit nån gång under vintern) hade den startat utan knussel, vilket han aldrig varit med om med dieselbilar.

Jag har varit inne lite på de lägre kostnaderna när man kör på el tidigare, men efter att ha hört det där blev jag sugen på att ta upp det igen… Fortsättning följer.

Priser då?

Jag och Audin vann faktiskt två. Den första för snyggast bil, Audin väckte enorm uppmärksamhet bland deltagare och funktionärer och fick en pokal märkt ”snygg i eGPN 2019”.

Det andra tilldelades föraren av Audin, alltså undertecknad, och var också märkt ”snygg i eGPN 2019”. Motivationen: snyggast shorts.

Elbilar i Norrland funkar väl inte, eller?

Jag måste erkänna att även jag gjort mig skyldig till att underskatta avstånd i Sverige. För ett tag sedan sa jag ”men jag om kör sista biten av sträckan, från Umeå till Luleå, så blir det ju inte så långt!” när jag försökte planera en resa norrut. Sen tittade jag på en karta.

Det blev inte bil från Umeå till Luleå, utan tåg. Därför fick jag också åka till en återförsäljare för att hämta den bil jag skulle använda i slutet av förra veckan, och jag hittade den väntandes i ett varmt showroom:

Audi e-Tron, Audis första renodlade elbil

Den skulle ta mig från Luleå till Jokkmokk, från Jokkmokk till Älvsbyn och sen tillbaka till återförsäljaren i Luleå, och allt detta på el. Och ja, jag erkänner att jag var tvungen att kolla upp sträckan i förväg för att veta var allt detta låg.

Men det var inte bara för skojs skull jag var på plats. Åkturen var en del av årets upplaga av eGP Nordic, ett elbilsrally som ingår i ett projekt som heter CELLER-i (”Lika bra med celler i!”). Syftet är att visa att elbilar är gångbara även i de kalla nordligare delarna av Sverige.

Målet med turen var alltså inte bara att köra och känna hur elbilarna beter sig, utan det skulle också göras vetenskap av det hela. Följaktligen hade studenter från LTU (inte vilka som helst, utan några med ett pågående projekt om elbilars prestanda i arktiskt klimat) kallats in. De placerade lådor i varje bil som mätte hastighet, höjd över havet, temperatur i kupén och säkert en mängd andra saker.

Den vetenskapliga testutrustningen monterad

Med i tävlingen fanns också en rad andra bilar. Bland annat en Renault Zoe, två BMW i3, en Kia e-Niro och en Tesla Model X. Den sistnämnda är egentligen den bil som är mest lik Audin, och den blev således min nemesis.

Audi e-tron har ett batteripaket på 95kWh och fyrhjulsdrift. Snarlikt Teslans 100kWh och fyrhjulsdrift, men väsensskilt från Zoens 41kWh och framhjulsdrift. Med ungefär 15 mil och 300m stigning i dryga -5° framför oss var det alltså egentligen aldrig någon risk att vi inte skulle komma fram, åtminstone inte för bilarna med större batterier…

Starten gick och vi körde alla iväg. Efter ett tag var vi ute i fantastiskt vackra landskap på snötäckta vägar, och det var ganska lätt att glömma bort att vi var mitt i ett viktigt vetenskapligt experiment/tävling! Titta bara:

Min första polcirkelkorsning!

Efter drygt två timmar var vi framme i Jokkmokk. På vägen hade vi stannat för en selfie vid polcirkeln för att visa att vi faktiskt tagit oss förbi den (bilen fick inte stängas av under tiden!).

Normalt finns det ett problem om man kommer med elbil till Jokkmokk: det finns inga laddstationer. Men eftersom elbilsförare kan trolla med knäna hade Vattenfall gått med på att komma förbi med ett mobilt batterilager, till vilket man kopplat ett antal laddstolpar.

Efter lunch, föredrag och en del laddning var det sen dags att åka vidare till Älvsbyn, där vetenskapen skulle gås igenom och ett resultat redovisas. Men eftersom vi tog en natts paus mellan middag och prisutdelning gör jag en liknande uppdelning och återkommer inom kort.