En biljett ett par år framåt i tiden, tack!

”När jag var ung förstår du, då var man tvungen att använda flera olika appar, flera olika! Och man var tvungen att pausa för att ladda flera gånger om man skulle på långresa. Kan du tänka dig va?”

– Robin Vetter i konversation med oförstående barnbarn, november 2068

Är det där framtiden som skymtar på horisonten? Nej, det är bara Danmark. Men man kan känna elektronernas frihet på håll.

Att man frågar hur ofta man behöver ladda är i sig inte så konstigt. Vi är vana vid att behöva ladda smartphones, bärbara datorer och alla möjliga andra prylar mest hela tiden. Tankning är något annat. Vi har lärt oss att tanka när det börjar närma sig tomt, och att det går på ett kick. Så frågan ”hur ofta måste du tanka?” känns ganska sällsynt. Men jag UTGÅR ifrån att de första fossilbilsägarna fick samma eller liknande frågor. Räckvidd är ju liksom inte nytt, det är bara att vi löst det på ett annat sätt hittills.

Så när vi måste stanna mellan Jönköping och Helsingborg för att det inte verkar finnas några laddstolpar efter Värnamo känns det som att det här med elbil är ett pussel som man börjat lägga men som inte ens är halvfärdigt. Och när vi ett par timmar senare rullar ombord på en eldriven (sic!) färja för överfarten till Danmark känns det nästan som att infrastrukturen skrattat åt oss.

Vi inser rätt fort att laddstationsläget är annorlunda på andra sidan, och när vi kommer till Köpenhamn och hittar en laddstolpe på gatan som betalas genom EasyParks app, som jag redan har installerat för att betala parkering i Stockholm, känns det som att vi åkt på besök till framtiden.

Att det dessutom verkar vara så att man betalar ett par öre extra per kilowattimme och istället slipper betala parkeringsavgift överväger jag i ungefär 3 sekunder att utvandra.

Sen hyr vi cyklar genom en app och låser upp dem med bluetooth och jag är så pass fascinerad att jag blir mörkrädd och längtar hem.