Är gräset grönare på andra sidan?

När det kommer till elbilar så finns det ett namn som alltid nämns, lite som ett eko – Tesla.

Och med tanke på att Tesla Model S började säljas i Sverige för snart tio år sedan är det inte helt oförtjänt. Men allt som oftast så pratas det om Tesla som den enda elbilen som är värd namnet.

När tillfället dök upp att köra en Tesla fram och tillbaka till Umeå högg jag snabbt – ett ypperligt tillfälle att se vad hypen egentligen handlar om. Skillnaden mellan de två hade inte kunnat vara större.

Först en snabb genomgång av grunderna. Båda två är rena elbilar, de går alltså inte att köra på något annat än el. Båda har fyra hjul, en ratt och fyra dörrar. Utöver det, lampor och andra obligatoriska kompontenter (bromsar, tuta etc) är de ofantligt olika.

Zoen tycks vara konstruerad för att så mycket som möjligt likna vilken bil som helst. Den har en vanlig växelspak, en vanlig handbroms och alla reglage och knappar påminner om de flesta bilar man normalt stöter på. Den största skillnaden är att den går på el. Med Zoen är också mycket av upplevelsen precis som vilken bil som helst – radion och nyckeln återfinns i andra Renaultmodeller och det sitter en motor under motorhuven.

Teslan däremot tycks vara byggd efter helt andra regler. Där man normalt brukar skruva på rattar för att styra radio och ventilation sitter en gigantisk pekskärm och under motorhuven finns ett förvaringsutrymme. Men när man rullar iväg (det finns inte ens en på-/avknapp, man bara åker) märks det också att det inte bara är en bil Tesla siktat på att leverera.

Som bil är nämligen Teslan inte mer än en tyst och innovativ lyxbil. Den har alla tänkbara funktioner + ett antal till och inredningen andas verkligen lyx. En av alla dessa funktioner är navigationssystemet. När vi skriver in Umeå som mål planerar den en rutt med tre stopp, alla vid en av Teslas superchargers. Det är vid det första av stoppen som skillnaden verkligen blir tydlig.

Vi hittar den bokstavliga parken av laddstationer vid Gävlebro längs E4 och tar första bästa. Där kopplar vi helt enkelt in bilen och laddningen startar. Inga RFID-kort eller appar behövs, Teslan pratar med laddaren. Den informerar oss om när vi kan åka vidare, och enligt utsago finns det också en app som bland mycket annat kan meddela när bilen är redo att fortsätta resan.

På sikt säger också Tesla att man ska kunna få sin bil att komma och möta en, oavsett var man är. Allt detta sammantaget handlar alltså om väldigt mycket mer än bilen i sig – Tesla bygger ett ekosystem där bilen bara är användarenheten. Och så länge man håller sig inom ekosystemet så är upplevelsen fantastisk. Vi kan till och med pausa och njuta av ett påskägg i programvaran, en inspelad brasa.

Efter 120 mil är vi tillbaka i Stockholm och det är här ekosystemet blir ännu tydligare, men den här gången genom att lysa med sin frånvaro. Tesla Model S har ett Typ 2-uttag för laddning, alltså samma som Renault Zoe. Det betyder i sin tur att man behöver en adapter för att kunna använda andra ladduttag för snabbladdning än Teslas egna, och den adaptern finns inte i bilen vi fått låna. Alltså är vi förpassade till samma 22- eller 43kw-laddare som Zoen använder sig av. Oavsett laddstation kommer Teslan dock aldrig upp över 17kw. Med tanke på att batteriet är dubbelt så stort som Zoens tar det alltså uppåt 4,5-5 timmar att ladda fullt vid en station där man på vardagar bara får stå parkerad i tre timmar. 

Så medan Teslan vinner över Zoen på en längre roadtrip alla dagar i veckan har den helt plötsligt en nackdel så fort den egna infrastrukturen och laddningsmöjlighet hemma saknas.

Man kan se på det på samma sätt som en iPhone: om du använder hela ekosystemet med Apples egna tjänster och andra produkter så fungerar allt på ett näst intill magiskt sätt, och systemet löser problem åt en innan man själv insett att man har dem. Men försök använda en iPhone tillsammans med en Windows-dator utan att installera iTunes eller använda Apples app store…

Varberg ToR #3

Vi var alltså åtminstone en halvtimme sena när vi åkte från Varberg. Det var ganska varmt ute (ett par plusgrader…), men eftersom vi inte hade fördelen att åka på dagen den här gången var vi tvungna att ta det extra lugnt på småvägarna mot Borås.

Vi tog samma laddstation som vi tagit på vägen ner och allt gick egentligen enligt plan, men på Max i Jönköping, medan bilen laddade och vi fyllde på med energi, kunde vi konstatera att vi inte skulle hinna till bussen. Vi hade helt enkelt inte lyckats köra in den halvtimme vi förlorat i starten och laddningarna hade inte nått samma bra resultat som på vägen ner.

Så det var det, utmaningen förlorad. Anna fick ta in på hotell i Nyköping och jag och Robert var inte hemma förrän framåt två på natten. (Vilket i och för sig varit planen redan från början, men vi hade hoppats på en seger på vägen…)

Trots det bidrog resan med en hel del lärdom. En av de främsta anledningarna till att laddningen gick långsammare än den kunde ha gjort, eller åtminstone den rimligaste förklaringen vi kunde komma på, var helt enkelt kylan. Medan vi åkte norrut så sjönk temperaturen och det sista laddstoppet (Nyköping) tog nästan en halvtimme mer än vi räknat med. Att köra på motorväg räcker helt enkelt inte för att hålla batteriet varmt nog för att komma upp i optimal prestanda.

Väl framme i Stockholm började också resan som bidrog till det tomma batteri jag skrivit om tidigare, och även den visade väldigt tydligt på något: det verkar som att kyla gör att man kommer längst med EXTREM eco-driving (jag körde med fläktar, radio och alla typer av värme av, aldrig över 30km/h de sista kilometrarna) eller relativt aggressiv motorvägskörning.

Så trots att vi inte hann fram så fort som vi trodde så var jag ändå nöjd. Laddningarna hade totalt kostat runt 200kr eftersom vi laddat vid snabba laddstationer (alltså strax under 0,2kr/km) och jag hade lärt mig massor om hur elbilar fungerar på vintern.

Något som var ännu tydligare nu än i somras var dock hur tråkiga platser laddarna ofta blivit tilldelade – det finns jättefina rastplatser att ladda vid, men där finns det inga laddare.

Zoe flyttar in

Ett litet avstick mellan Varbergsavsnitten: Zoen har fått ett garage!

Det finns ingen direkt möjlighet att ladda och det är knappt så stort att Zoen faktiskt får plats, men det är uppvärmt som tusan.

På samma tema som iakttagelserna från Varbergsresan är det väldigt tydligt vad värme faktiskt gör för batteriet. Precis när jag hade hämtat nyckeln till garaget ställde jag in bilen. En dag eller två efter det kom jag tillbaka för att hämta bilen och köra till andra sidan stan och tillbaka.

När vi rullade ut ur garaget så stod räckviddsmätaren på 130km. Beräkningen var baserad på körning i kyla (ungefär -7 om jag minns rätt) med ett kallt batteri, eftersom det var så jag använt den innan jag parkerade i garaget.

Fem minuter in i utflykten gick räckvidden plötsligt upp till 131km, för att sen gå ner till 129km och stanna där. Det var också där den låg när vi parkerade i garaget en timme senare. På ett par mils körning hade alltså räckvidden gått ner med totalt en kilometer.

Den rimligaste förklaringen jag kan komma fram till är att bilen försöker beräkna när batteriet kommer ta slut baserat på data från de senaste körningarna OCH baserat på hur förbrukningen ser ut i ögonblicket då beräkningen sker. Eftersom datan från de tidigare turerna visade en mycket högre förbrukning/lägre effektivitet på grund av ett kallt batteri så såg förbrukningen med ett varmt batteri ut att vara näst intill ingen. Räckvidden gick alltså inte ner, trots att laddningen i batteriet gjorde det.

Det här understryker egentligen bara värdet av ett varmt batteri, och hur tydligt det märks vilken skillnad det gör för räckvidden.

I helgen ska jag få prova en annan elbil, och förhoppningsvis får jag en chans att dra slutsatserna om kalla vs varma batterier ännu längre.

Varberg ToR #2

När vi lämnade Nyköping var vi ungefär en halvtimme sena. Men med cykel och tre personer inpackade i bilen kändes det inte så farligt. Temperaturen började sjunka något men hämtade sig efter ett tag igen.

För att spara el genom minskat luftmotstånd hade vi tagit av hjulen på cykeln, något som skulle visa sig ge oanade konsekvenser senare (cliffhanger!). Men på det stora hela låg vi förvånansvärt mycket i fas med det bästa möjliga scenariot. Vi åt lunch medan vi laddade i Linköping, frös och FaceTimeade medan vi fyllde på el vid vattnet i Jönköping och shoppade snacks vid det sista stoppet i Borås.

Zoen vi åker runt i kan inte snabbladdas. Ingen version av Zoen har snabbladdning på samma sätt som till exempel Tesla eller Nissan har, men det finns en motorvariant som är något snabbare när man laddar vid en station som kan ge 43kw, men vi har istället varianten som går att köra lite längre. (En överskådlig jämförelse av de olika versionerna finns här: https://pushevs.com/2016/12/17/renault-zoe-charging-time-efficiency/)

Clever var bäst på att leverera 43kw-laddning till ett pris som funkade för oss utan snabbladdning, men det är också det enda nätverket där det inte går att starta laddningen direkt från appen. Man får istället köpa ett kort på en mack och välja mellan att ha det som ”kontantkort” eller knutet till en faktura. Mer om det senare!

Trots det kändes det som att det fanns en tydlig skillnad i att ladda vid 43kw- och 22kw-stationer, förmodligen beroende på placebo. För att göra det hela så enkelt och smidigt som möjligt valde vi att försöka hitta 43kw-laddare så ofta som möjligt, och det blev rätt tydligt att Clever (ingen koppling till oss!) var bäst på att leverera just det till samma pris längs hela sträckan. Det fanns såklart andra också men eftersom de verkade ta betalt per minut (till skillnad från Clever som tar betalt per kWh) springer kostnaden iväg rätt fort om det inte går att snabbladda.

En sista paus i Borås.
Notera cykeln som saknar hjul: en väsentlig skillnad mot hur vi åkte runt i somras.

Medan vi väntade på den sista påfyllningen i Borås gjorde jag lite snabb huvudräkning och kom fram till att det fanns en tydlig skillnad i laddtid som berodde på om vi kört snabbt och utan att ha eco-läget på eller om vi försökt spara el precis innan: ju mer aggressivt vi kört, desto snabbare gick det att ladda.

Vi kom fram till Varberg med drygt 10% kvar i batteriet och hittade efter lite letande det eluttag som utlovats av lägenhetshotellet där vi skulle bo.

Så trots att vi var framme senare än vi trodde att vi skulle vara var vi (åtminstone jag!) rätt optimistiska. Det hade gått snabbare att köra än jag trodde, trots att det fortfarande gick lite långsammare än i mitt drömscenario. När vi tittade på siffrorna igen så såg det verkligen ut att finnas en chans att vi skulle hinna till Nyköping innan klockan 22.00 dagen efter och att Anna därmed skulle hinna med sin buss och allt skulle vara frid och fröjd. Om vi bara skulle lyckas komma iväg i tid…

Varberg ToR #1

Den 11 juli 2018 åkte jag iväg på min först elbilsroadtrip någonsin. Den gick från Stockholm till Köpenhamn och tillbaka, genom en av de varmaste somrarna i mannaminne. För dig som har hängt med sen dess låter det förhoppningsvis bekant att jag blev positivt överraskad av elbilens prestanda. Den behövde mycket mindre laddning än jag trodde och räckvidden var så nära vad som utlovats att jag knappt vågade tro att det var sant. ”Men vänta bara tills vintern kommer, då blir det något helt annat…” hördes från höger och vänster. ”Äh, hur stor skillnad kan det egentligen vara?” tänkte jag, kaxigt.

Den 11 januari 2019 vid sju på morgonen, ett halvår senare på dagen, hoppade jag och min vapendragare Robert in i en kall Zoe på Södermalm i Stockholm och började köra mot Varberg, ungefär 50 mil bort. Laddningen låg strax över 80% och temperaturen strax under 0°.

Bakgrunden till resan var att Anna skulle delta i SM i cyklocross, en egentligen rätt bisarr cykelsport som både jag och Robert tycker är orimligt fascinerande (för den nyfikne kan nämnas att Gotlandsresan jag gjorde med elbilen i somras också kretsade kring cyklocross, eftersom det är en sån cykel jag själv cyklar runt på.).

Själva utmaningen såg ut såhär:

  1. Köra till Nyköping och plocka upp Anna och hennes cykel, eftersom cyklar inte får åka tåg och Anna bor i Eskilstuna. Vi skulle alltså matcha hennes buss.
  2. Ta oss från Nyköping till Varberg på fredagen.
  3. Agera åskådare och hejarklack åt Anna under tävlingens gång.
  4. Packa in alltihop i bilen igen efter målgång, och köra tillbaka till Stockholm på lördagskvällen.

För att addera till utmaningen skulle vi också försöka hinna från Varberg till Nyköping innan klockan 22.15 för att Anna skulle hinna med sin sista buss hem till Eskilstuna. Därifrån Skulle jag och Robert i teorin kunna köra hem och vara hemma innan klockan två på natten.

I förväg hade jag skissat på två scenarion för hur det skulle gå på hemvägen, ett värsta fall och ett bästa. I bästa fall skulle vi åka från Varberg klockan tre på eftermiddagen och vara i Nyköping nästan prick 22.00, med fyra laddstopp på vägen och bra laddprestanda. I värsta fall skulle jag och Robert vara tillbaka i Stockholm vid fem på morgonen och Anna skulle bli tvungen att ta in på vandrarhem längs vägen för att fortsätta hem dagen efter.

Skillnaden mellan 01.30 och 05.00 är rätt stor, men det är inte så konstigt. Du vet när en smartphone möter vinterluft och batteriet hoppar från 80%, till 50% och vidare till 0%, bara för att hoppa tillbaka till 73% när den fått vara inne en stund igen? Detsamma gäller i teorin för elbilar.

Jag är varken kemist eller på annat sätt naturvetare, så här kommer en rätt förenklad variant av vad jag lärt mig om elbilsbatterier:

Batteriet är egentligen inte ett enda batteri, utan väldigt många små batterier (celler). Alla celler styrs av en smart kontrollenhet, alltså en ”dator” som hela tiden kontrollerar nivån i varje cell och tar ut eller fyller på el efter behov eller tillgång. Cellerna tål inte att få alldeles för mycket el eller att bli helt tomma, så datorn som styr batteriet måste hela tiden hålla koll så att allt håller sig till ramarna.

När ett batteri är kallt så blir processen för att ta ut eller fylla på el mindre effektiv samtidigt som det blir svårare att mäta hur mycket el som finns i en cell. När nivån börjar närma sig noll kan det alltså hända att datorn slutar ta ut el från en cell för att inte riskera att sänka den till 0%, eftersom den då helt enkelt dör. Det omvända händer när batteriet ska laddas. Batteriet gillar helt enkelt att hålla rätt temperatur.

Många elbilar verkar ha system för att värma upp eller kyla batterierna för att motverka just det här problemet, och vad jag vet finns det även på Zoen. Men eftersom batteriet försörjer även det systemet med el finns det också något slags avvägning att göra mellan hur mycket el det är värt att lägga på att hålla batteriet varmt istället för att åka framåt etc.

Allt skulle alltså hänga på hur elbilen beter sig i kyla. Och när vi åkte från stan såg det relativt lugnt ut. Ungefär nollgradigt, behaglig temperatur i kupén och vi kom till Nyköping och mötte upp Anna i tid och hann fylla på batteriet mer eller mindre så mycket som vi behövde. Men resan var långt ifrån över, och temperaturen hade redan börjat sjunka…

Nytt år – börja på noll

2019 kommer eventuellt visa sig vara elbilens år – på riktigt. Många av de stora biltillverkarna lanserar nya modeller med längre och längre räckvidd, jag återkommer till det.

För min del har elbilsåret 2019 redan fått en stark inledning med en minusgradig roadtrip på ungefär 100 mil, även det kommer beskrivas mer utförligt inom kort. Det mest intressanta som hänt hittills är nämligen resultatet av den resan – jag har fått eltorsk.

Sent på lördagkvällen, efter en orimligt lyckad ecodriving-ansträngning de sista 6 kilometerna av en resa på ungefär 500 kilometer, parkerade jag utanför porten hemma med 21km räckvidd kvar på mätaren. Trött och med ”jag tar tag i det där i morgon” ekande som ett mantra i huvudet störtade jag till sängs.

Dagen därpå skulle jag alltså köra bilen till en laddare, men under natten hade temperaturen sjunkit rätt rejält, och när jag startade bilen visade mätaren på 3%. 3% är enligt mina huvudräkningstrix ungefär 5km, alltså inte i närheten av de 21 jag blivit lovad kvällen innan.

Jag hade lite bråttom just då och sköt upp laddningen – ett misstag, skulle det visa sig. Ett par timmar senare gjorde jag nämligen om proceduren, men 3% hade då plötsligt förvandlats till 0.

Om det hade varit en fossildriven bil det rört sig om hade den uppenbara lösningen varit att ordna fram en dunk, ta sig till närmaste bensinmack och hämta ett par liter drivmedel för att nödtanka på gatan. Lösningen jag fick ta till var istället att köra bilen (för 0% betyder tydligen att det går att köra, tack och lov…) till baksidan av huset och ställa den så gott som det gick under balkongen, kasta ner en förlängningssladd och koppla in laddaren.

10 meter förlängningssladd till laddaren är såklart inte optimalt, men nöden har färre lagar.

Till en början tänkte jag att det såklart är lättare att fylla på bensin eller diesel än att ladda, men sen slog det mig att det förmodligen inte stämmer, åtminstone inte i en bebyggd miljö. Det finns nästan alltid ett eluttag i närheten, framför allt eftersom du förmodligen valt att parkera där du parkerat av en anledning, även om eluttaget inte är fritt tillgängligt.

Om jag hade behövt tanka hade jag däremot behövt lista ut hur man får tag i en bensindunk, hur man tar den och sig själv till en mack och dessutom hade jag behövt betala nånstans i krokarna kring 75kr för de fem liter bensin en vanlig dunk brukar rymma, istället för de dryga 2kr jag laddade för under timmen jag stod parkerad på gården.

Vad som hade kunnat vara svårare med elbilen är såklart att jag kanske hade behövt be om att få låna ett eluttag av någon granne eller butik om jag inte haft möjlighet att nå mitt eget uttag, men nånting säger mig att det skulle vara svårt att säga nej till nånting så pass udda som någon som vill nödladda sin strandade bil en stund…

Oh the weather outside is frightful…

Men the elbil is actually quite delightful, med ett par reservationer.

I somras så tyckte jag hela tiden att räckvidden i elbilen överraskade mig positivt. Att den skulle kunna köra 300km på en laddning i verkligheten kändes orimligt till jag faktiskt såg det hända. I takt med att räckviddsuppskattningarna visade sig stämma blev jag också mer och mer orolig för att det här med kyla och snö skulle vara precis så illa som folk säger. ”På vintern halveras räckvidden!” och liknande uttalanden har kommit från både höger och vänster.

Så när jag möttes av en snötäckt Zoe här om morgonen fruktade jag det värsta. Jag hoppade in och höll andan medan displayen gjorde sin lilla dans (räknar från 0% till 100% och tillbaka ner till siffran som faktiskt gäller – något som jag för övrigt inte riktigt förstår poängen med…) och såg den stanna på strax över 80%. Räckvidden låg kvar runt 200km.

Att räckvidden går ner med i runda slängar en tredjedel är nog att vänta. För mig spelar det marginell roll i hur jag kan använda bilen, och jag tror att detsamma gäller för många andra. Det kanske helt enkelt är så att vintern är en tid när elbilsägare får ladda något oftare, och se det som att det lönar sig än mer på sommaren.

Men en lite mörk profetia har faktiskt slagit in. I somras pratade jag med en person som varit tidig på Nissan Leaf och skaffat ett exemplar av den första generationen. Ett föremål för irritation var för honom att det inte gick att ställa in temperaturer under 16° i kupén. Han tyckte att det hade varit bättre att kunna ställa in en lägre temperatur och klä på sig mer. Hans lösning var förstås att köra fläkten så långsamt som möjligt, men det som hände var att han frös och att det gick sämre att få bort imma på rutorna med den lägre fläktstyrkan.

Jag har inte haft problem med imma, och jag har inte behövt ställa in fläkten på lägre hastigheter, men det har varit kallt. Det är förstås ett medvetet val. Den lilla Eco-knappen gör att fläkten medvetet tar det lugnt och värmen får lite lägre prioritet. Metoden för att gå runt det är dock att slå på fläkten med fjärrkontrollen innan man ska åka iväg. På så sätt försvinner också all imma, utan att man bränt en droppe bensin eller diesel.

Om de krisar kan man förstås stänga av Eco-läget en stund och bli rostad för att sen slå på det igen, men allt som oftast behövs det verkligen inte. Jag fick det viskat till mig att en deltagare i KTH Mobility Pool-projektet, där användare fick testa att använda Zoens mindre syskon Twizy, att problemet på vintern egentligen inte var kylan så mycket som imman, och jag håller med: så länge imman försvinner så känns det ändå rätt varmt.

Elbilar är inte räddaren, men användarna kanske är en del av lösningen

Ibland är jag glad att jag får jobba så pass nära forskning som jag faktiskt gör. Imorse hade jag turen att få lyssna på när Joram Langbroek presenterade sin doktorsavhandling. Forskningsfrågan: hur påverkas resemönster när man byter från en fossildriven bil till en elektrisk dito?

Kort sagt så verkar det finnas en liten, men inte obetydlig, ökning av resor när man går över till el. Framför allt handlar det om att man känner sig mindre ”skyldig” till utsläpp och liknande. Titeln kommer från en registreringsskylt på en elbil, NOTGLTY, alltså oskyldig.
Dessutom finns det en tydlig skillnad i vad det kostar att köra bil per kilometer, något jag märkt tydligt själv. Det gör att man tenderar att ta fler korta resor, samtidigt som man blir glad när man får ladda gratis eller billigt vid ett köpcentrum eller liknande. En intervjuperson nämnde att det förr kändes som att pengar rann ut ur bilen från sekunden motorn startade till det att den stängdes av. Med en elbil känns det mer som att pengarna används när man kör bilen. Det här känner jag igen till 100%. Känslan av effektivitet gör att det nästan känns ”gratis” att köra elbil, vilket det såklart inte är, och det finns ett problem med den här attityden.

Elbilar råder råder bot på ett par problem; utsläpp av koldioxid och sotpartiklar minskar, ljudnivåer sjunker och det är lättare att skicka el över hela landet i ledningar än att frakta bensin och diesel i lastbilar. Elbilen råder dock inte bot på alla problem. Trängseln kvarstår, partiklar från däck och vägbana sprids fortfarande, och förmodligen i något större utsträckning från elbilar än från andra eftersom de väger något mer. Så medan en elbil släpper ut mindre koldioxid och sot, kostar mindre och känns bättre att köra så är varje elbil fortfarande en del av ett större problem: våra transportsystem och -nät är inte tillräckligt hållbara, oavsett vad bilarna går på.

En något mer positiv poäng från presentationen var dock att elbilsanvändare verkar mer benägna att anpassa sina resemönster efter räckvidd. Om du har en något kortare räckvidd så kanske du kopplar ihop flera resor istället för att göra flera enskilda: hemma-jobbet-affären-gymmet-hemma istället för hemma-jobbet-hemma-affären och så vidare. Dessutom verkar elbilsanvändare vara mer öppna för att ändra sina resvanor om de möts av smartare lösningar. Ett exempel var någon som slutat ta bilen till jobbet inne i stan, och istället tar bilen till en gratis laddstolpe på en infartsparkering och tar tunnelbanan större delen av vägen. På så sätt slipper hen betala för särskilt mycket el, samtidigt som den totala restiden blir kortare.

Det är svårt att dra slutsatser utifrån ett så pass litet underlag som en doktorsavhandling, men det var fortfarande intressant att höra ett sobert förhållningssätt till elbilar och deras användare. En av kommentarerna mot slutet av presentationerna var att det är viktigt att göra mer forskning av den här typen. Reglering av transportsektorn är fortfarande baserad på beteenden hos folk som kör fossildrivna bilar eftersom vi inte har någon som helst koll på hur elbilsförare egentligen beter sig.

Bra poäng, tycker jag.

Mer om avhandlingen finns här.

#3 Hur ofta behöver du egentligen ladda?

Det här är en fråga som ganska ofta blandas ihop med frågan om hur långt man kommer på en laddning, men den är egentligen väsensskild.

Räckviddsfrågan handlar egentligen mest om hur långt man kan köra i ett svep eller mellan laddningar. Den här frågan handlar mycket mer om vardagen med elbil.

Det enkla svaret: nästan aldrig.

Det utförliga svaret är lite mer invecklat.

Jag bor i lägenhet, vilket många lagt fram som ett oöverstigligt hinder för att skaffa elbil. Det finns ingen laddmöjlighet inom rimligt avstånd från mitt hem, så oftast står bilen utan laddning.

Men det jag oftast använder bilen till går egentligen att beskriva som det här:

  • Resor till/från landställen eller besök hos folk som bor relativt långt bort.
  • Ärenden till/från stan för att lämna eller hämta saker.
  • Joyrides/roadtrips.

I det första fallet går det nästan alltid att ladda på plats när man kommer fram, eftersom det oftast handlar om platser utanför tätorter, och relativt ofta om platser där det finns tillgång till parkering med motorvärmaruttag eller andra eluttag.

I det andra fallet finns det förvånansvärt ofta laddmöjligheter på plats när man kommer fram. Till exempel hittade jag av en slump en hel rad tomma laddplatser utanför ett byggvaruhus här om dagen. Om det inte finns så är det nästan alltid inom räckvidd för en laddning.

I det tredje fallet är det lätt att planera resan efter hur laddbehovet ser ut. Om målet inte är bestämt i förväg så kan man anpassa sig eller välja parkeringsplats med hjälp av till exempel ChargeMap för att kunna ladda när man kommer fram.

Kort sagt så ger nästan alla kategorier ett naturligt tillfälle att ladda, och så länge man försöker ta möjligheten så ofta den ges så räcker det förvånansvärt långt.

Då och då händer det att jag behöver ladda medvetet. Till exempel brukar jag göra det om jag planerar att köra en längre sträcka och ladda när jag kommer fram. Vad jag gör då är helt enkelt att hitta på en resa i en av de tre ovanstående kategorierna och parkera vid en bra laddstation, där en timme eller två räcker gott och väl för att nå full laddning.

Så svaret är helt enkelt att jag väldigt sällan behöver ladda, men att jag laddar ganska ofta.

#2 Vilken elbil ska man egentligen välja?

Om man lyfter blicken och tittar på andra bilmodeller så finns det möjlighet att komma både längre och kortare. Tesla har till exempel stora, tunga och dyra elbilar med fyrhjulsdrift och bättre utväxling för att köra på motorväg. Tillsammans med större batterier och snabbladdning så kommer man i princip hur långt som helst utan problem så länge man är beredd att stanna en halvtimme då och då. Men för de flesta, mig inkluderad, så är det helt enkelt för dyrt att köpa.

Nissan har sin Leaf, som med snabbladdning också tillåter att man laddar upp batteriet halvvägs igenom resan snabbare än vad en Zoe klarar, men de drar å andra sidan mer ström. Det gör att resan tycks ta ungefär lika lång tid ändå.

BMW:s i3 finns i ett utförande med en liten bensindriven generator, vilket gör att man kan fylla på med ett par liter bensin och köra vidare istället för att använda snabbladdning. De kostar dock en hel del mer än en Zoe, och de äldre modellerna (som går att komma över begagnade och till priser som mer liknar Zoe) har förhållandevis små batteripaket.

Oavsett vad man väljer så finns det egentligen tre saker att balansera: pris, räckvidd och storlek. Om du vill ha ett lägre pris med bra räckvidd så är Zoe ett bra alternativ. Om du däremot behöver räckvidd och storlek så kommer du bli tvungen att betala ett högre pris.

Samma sak gäller egentligen för fossildrivna bilar. Skillnaden är bara att mängden modeller som finns på marknaden är så otroligt mycket större, samt att andrahandsmarknaden har haft mycket längre tid på sig att byggas upp, vilket gör att fler saker kan vara tillgängliga till lägre pris om man kan tänka sig att göra avkall på hur gammal bilen är.

Men det finns en till sak som jag vill passa på att slå ett slag för: tänk lite bredare kring mobilitet – det finns en hel uppsjö möjliga lösningar.

En stor elbil med lång räckvidd kostar lite mer att köpa in men täcker i princip alla behov som en fossildriven bil möter. Den är minst lika stor, minst lika lyxig och kommer i princip lika långt på samma tid.

En mindre elbil i stil med en Zoe är mer anpassad för stadstrafik, normallång pendling och vardagsärenden. Men eftersom kostnaderna som finns runt en elbil är så pass mycket lägre än för motsvarande fossildriven bil (skatt, reparationer, drivmedel etc.) så tar det inte mer än ett par veckor av eldrift innan normalt bilanvändande sparat in pengar som gott och väl räcker till att hyra en normalstor kombi eller använda en bilpool för tillfällena då elbilen inte räcker till. (Enligt min snabba överslagsräkning så tar det ungefär fyra veckor att spara ihop till en helg med SUV från en uthyrningsfirma.)

Eller så lägger man pengarna på ett buss- eller tågkort och åker kommunalt oftare. Eller så kör man i ett år och använder pengarna man sparat på att köpa en bra cykel. För trots att elbilen är väldigt mycket bättre den en fossildriven bil när det kommer till att stå i kö (en elbil drar ytterst lite ström på tomgång och i ”dragläge”…) så fastnar den fortfarande i dem. En cykel, däremot, tar sig fortfarande fram vid sidan av kön.